Ozzy Osbourne | Jag är Ozzy

I samma veva som MTV förvandlades från musik-tv till realitykanal bytte också Ozzy Osbourne skepnad från legendarisk rockstjärna till en seriefigurs-karaktär i dokufarsen The Osbournes. I tv-såpan lullar han runt och spelar rollen som ett mähä till fyllgubbe som gång på gång klarar sig ur besvärliga situationer genom att vara en clown och driva med sig själv. Inget konstigt med det. Det var en roll Ozzy kunde utan och innan.

Han klarade, bokstavligt talat, av att spela den på fyllan.

Ozzy hade kört exakt samma taktik ända sedan han bara hette John Osbourne och försökte undvika att få stryk på skolgården i stadsdelen Aston i ett fattigt, deprimerande och våldsamt Birmingham som fortfarande stod sönderbombat efter andra världskriget. John letade upp de största, farligaste killarna och fick dem att skratta. Så länge han lyckades med det var han säker. Det fungerade dock inte på magistern som regelbundet misshandlade honom med en sko för att han störde lektionerna. Senare skulle Ozzy Osbourne få diagnoserna ADHD och dyslexi.

I självbiografin Jag är Ozzy berättar Ozzy Osbourne om resan från skolgården till den han är idag – en trasig men renoverad rockfarbror. Alla som har läst den numera klassiska skandalbiografin The Dirt där Mötlety Crüe berättar om sina frosserier i droger, sex och rock 'n' roll vet ungefär vad som avhandlas även i den här boken. Historierna glider till och med ihop under den turné som Ozzy och Mötley gjorde tillsammans och då den svårt sargade Ozzy desperat försökte övertrumfa ungtupparnas excesser. Ozzy tar bland annat upp historien om när han snortade myror. Han minns inte själv, men menar att det ändå låter sannolikt. Hela boken leveras förstås med en brasklapp om att det finns en hel del minnesluckor i Ozzys skalle.

I Jag är Ozzy radas ändå fylle- och droghistorierna på varandra. Det handlar om sprit- och kokainorgier som fullständigt ballar ur, olika saker som tar eld och exploderar, människor som får stryk på puben och höns som offras när en beväpnad Ozzy snedtänder. Givetvis finns händelsen från 1982 med då turnébussens stenade chaufför "lånar" ett litet flygplan för att omedelbart krascha i bussen. Ozzys gitarrist Randy Rhoads och sminkösen Rachel Youngblood var med i planet och omkom omedelbart.

Det är den enskilt värsta händelsen i en rad av eländigheter som passerar i Ozzy Osbournes liv utan att han egentligen alls klarar av att hantera dem. Allt pågår i ett ständigt påtänt rus. När han berättar om det är det med rösten hos en missbrukare som har gått i många timmar av terapi för att bli ren. Han är saklig och redovisande och det är svårt att sätta dit honom för att elda på rockmyten.

Naturligtvis handlar det om färgstarka skrönor för alla som gillar Spinal tap-stories, men när den ena dumheten läggs ovanpå den andra så flyttar man sig som läsare också från skratt via fascination till äckel.

Ozzy själv ber väldigt sällan om ursäkt, det skulle liksom inte bygga upp de ruiner han har lämnat bakom sig. Men det finns en korthuggen, konstaterande ton som visar att han ändå ser sina egna haverier. Och så då tacksamheten till hustrun Sharon som inte bara hjälpte Ozzy till en ny karriär utan faktiskt räddade livet på honom.

Den djupast liggande tragiken hittar man dock bara i undertexten. Den handlar om en människa som trots att han är en värsting, en clown, en narkoman, en pappa och en av världens största rockstjärnor, konsekvent gör det som han tror förväntas av honom. Trots att Ozzy Osbourne är synonymt med jävelskap så vill han så hemskt gärna vara till lags. För att bli accepterad, och kanske till och med älskad.

Pojken John gör allt för att hans pappa ska se honom, ynglingen Ozzy gifter sig och skaffar barn alldeles för tidigt "för att han trodde att det var så man gjorde i Aston", rockstjärnan Ozzy knarkar hårdast av alla för att det är det omgivningen förväntar sig. Under mötet med skivbolaget inför den stora solosatsningen biter han huvudet av en duva, som den satansdyrkare han antas vara, och i The Osbournes svamlar han på kommando. Till och den nya skivan Scream låter som en anpassning inför ett slags modernt sound. Och i boken berättar han att det där med satanism och djävulsdyrkan, som kom att bygga hela Black Sabbaths värld, kom till för att det var något som låg i tiden efter Manson-morden. Bandet var egentligen mest sugna på att spela bluesrock och tyckte det var en kul grej att göra lite "läskig" musik.

Den usla självkänslan är drivkraften för Ozzy. Inte ens i Black Sabbath känner han sig riktigt hemma eftersom han inte spelar något instrument utan "bara" sjunger. Men gå in på Youtube och kolla på liveklippen från 1970 när Ozzy "bara" sjunger Paranoid och Iron man. Då har han nyss klivit ut från jobben som slaktare och biltute-testare. Han är på rymmen från en lika hopplös som förutbestämd framtid i Birminghams fabriker.

Och han är helt fantastisk.