Plutarchos | Fem biografier

När antika författare är hårdkokta ter sig Dashiell Hammett som en vekling. Greken Plutarchos, som en gång i världen var en av Europas allra mest populära historieberättare, går alltid rakt på sak utan utvikningar, tyckanden eller adjektiv. Men kärvheten hindrar inte att avsikten är moralisk. I äldre tider var det vanligt att historien betraktades som ett förråd av exempel på hur man bör eller inte bör handla. Av berättelser om stora mäns liv skulle man lära sig om ledarskap och politik, om vad som är klokt och vad som visat sig vara dårskap.

Det synsättet märks hos Plutarchos. I Ingemar Lagerströms lysande översättning av Fem biografier är det några romerska exempel vi får studera. Det är Coriolanus som var alltför stridslysten, den girige Crassus, den makthungrige Julius Caesar och Marcus Antonius som var svag för kvinnor och lyx. Dygdemönstret är Cato den äldre: tapper i krig, plikttrogen i statens tjänst och så enkel och anspråkslös att han ”drack samma vin som sina arbetare”. Tråkig typ, tycker Göran Hägg i bokens förord. Olika tider har olika smak.

När Michel de Montaigne under renässansen skapade essägenren så utgick han från Plutarchos men tog ett jättekliv mot moderniteten genom att konstatera hur motsägelsefulla och mångfaldiga historiens vittnesbörd är. ”Varje exempel haltar”, upptäckte Montaigne. Fast nu ska vi inte tro att folk förändras hur mycket som helst. Berättelser med pedagogisk poäng är ett retoriskt grepp som kallades ”paradeigma” av Aristoteles och ”exemplum” av romarna. Numera kallas precis samma sak ”storytelling” av managementkonsulter och betraktas som en strategi för marknadsföring: inom Ikea-koncernen gillar de att berätta historier om grundaren Ingvar Kamprads sparsamhet som inte skiljer sig så mycket från Plutarchos moraliska framställning av Cato den äldre.