Det finns en sak som författare sällan romantiserar – den goda hälsan. Att sporta, äta hälsosamt och vårda kroppen är av någon märklig anledning inte förknippat med ett sant intellektuellt leverne. Myten om rödvinspoeten som offrar kroppen på litteraturens altare har kanske försvunnit, men inget verkar ha kommit i dess ställe. Den hälsomedvetne löparen brukar alltid förlöjligas, inte minst av den franske teoretikern Baudrillard som såg den amerikanske joggaren som urbilden för dumhet: en form av anorektisk självkontroll i ett hedonistiskt excessamhälle, ett sätt att blunda för både sig själv och samtiden. För ”inget kan stoppa joggaren, inte ens en naturkatastrof” skrev Baudrillard i America (1986) som den sanne pessimist han var.

Nu har den japanske stjärnförfattaren Haruki Murakami kommit ut med en bok på svenska som heter Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Det är en behaglig liten bok som påminner om såväl Tao enligt Puh och hurtiga renlevnadsböcker, med den enda skillnaden att boken så småningom genomgår en förvandling.

Men låt oss börja från början. Murakami inleder med en reflektion över löpandets essens. För honom handlar det om att utsätta kroppen för ett frivilligt lidande. Det är en vacker tanke, som jag genast skriver under på. Det finns inget skönare än att bli herre över sin egen kropp, att utsätta den för det njutningsfulla och någonstans meningslösa lidande som springandet innebär. Att få koppla bort världen för en stund, samtidigt som man är mitt uppe i den, ljuset, dofterna, människorna.

Men det finns också andra aspekter som boken tar upp. I kapitlet Vem kan skratta åt Mick Jagger? går Murakami in på ett mer delikat område. Åldrandet. ”Jag dör hellre än sjunger Satisfaction vid fyrtiofem”, lär Mick Jagger ha sagt i en intervju när han var riktigt ung . Nu är han 67 år och sjunger fortfarande låten med jämna mellanrum. Kan man skratta åt honom? Nej, säger Murakami. När vi är unga kan vi aldrig riktigt föreställa oss åldrandet och när vi drabbas av insikten, får vi oundvikligen en och annan kris på vägen. Hur lär man sig att acceptera kroppens förändringar? Dess förmågor och dess begränsningar? För att så småningom acceptera det svåraste av allt – döden? Murakami kommer inte med några snabba svar, och det är just det som är bokens stora styrka. I stället får man ta del av en ödmjuk och lite sorgsen skildring av en författare som lider av en medveten självupptagenhet. Vilka författare gör inte det? Kan man ju undra. Murakami struntar i generaliseringar. Han gör som andra goda tänkare endast sig själv rättvisa.

Ibland blir man irriterad över alla detaljerna i planeringen, hur minutiöst han beskriver varje moment i förberedelserna, löpningen, effekterna, hur han lär sig simma på nytt för att klara av triathlon och hur han trotsar värmen i grekiska Marathon. Men om man börjar läsa mellan raderna upptäcker man en annan berättelse: en historia om att komma bort från sig själv, att utplåna både tid och rum i ett sökande efter den extas som kommer med en total fysisk och mental utmattning.

En annan aspekt som Murakami tar upp, är lusten av att få vara ensam och sysslolös, en lust som minst sagt hålls tillbaka av vårt kapitalistiska samhälle. Men Murakami påvisar att löpandet är just det frirum som tillåter oss att vara både ensamma och sysslolösa. Att få springa utan något riktigt mål eller störningsmoment blir därför i motsats till vad Baudrillard hävdat det värdefullaste av allt – nämligen frihet!

Vad gäller tävlingsmomentet har Murakami inget till övers för jämförelser med andra löpare. För honom är löpandet liksom skrivandet en syssla utan varken segrar eller förluster. Det viktiga är om skrivandet håller den kvalitet som man själv har satsat på eller inte. Den ende han vill besegra är en tidigare upplaga av sig själv.

På många ställen låter Murakami lite för duktig och transparent för att bli lika fascinerande som hans romankaraktärer. Men samtidigt känner man av den bitterljuva melankoli som genomsyrar Kafka på stranden, Sputnikälskling och Fågeln som vrider upp världen.

Boken förvandlas sakta till en memoarbok där författaren framträder som en bit drivved som flyter med strömmen. Det är inte för inte som Murakamis kritiker i Japan klassat hans litteratur som just ”lättsam” och ”snabb” poplitteratur. Men de har läst honom på fel sätt. Visst finns det en olidlig lätthet och sensualism i hans böcker. Visst är allt flytande – såväl känslor som valörer. Men bakom skildringen av denna lätthet, finns det en omisskännlig svärta, ett djup och en sorg, som bara de lättsamma snabbläsarna kan missa.