Emma är Jane Austens mest lättsamma roman; de oroande moment som vanligen återfinns hos Austen i form av ekonomiska bekymmer, falska unga charmörer och pinsamma släktingar saknas här helt. Romanens titelperson är så rik och omsvärmad att tanken på att gifta sig inte ens faller henne in och hennes hypokondriske far åtnjuter, trots att han envisas med att tvinga i sina middagsgäster välling, den respekt som följer med ett stort gods och ett gammalt namn. Till och med den altruistiska, godhjärtade – och i 1800-talsromaner näst intill obligatoriska – guvernanten är redan lyckligt bortgift vid romanens början. Istället är det den kanske något uttråkade Emma själv som skapar intrigerna genom att försöka agera äktenskapsmäklerska och på så sätt hamnar i centrum för en klassisk förväxlingskomedi.

Ja, så förhåller det sig i alla fall med den engelska originaltexten. Men när jag läser den nyöversättning av Emma som Bonniers nu ger ut blir jag snarare förvirrad och irriterad än road. Austens eleganta kvickhet har här fått ge vika för en stundtals rent klumpig tydlighet som, läser jag på konvolutets insida, skall rikta sig till dagens läsare. Vad detta innebär mer konkret är att ironier har ändrats till klarspråk, att repliker har bakats in i brödtexten och vad värre är: att det snirkliga och tvetydiga sätt med vilket människorna i Emma talar med varandra, något som spelar en betydande roll för intrigen, bytts ut mot ett konversationssätt som är rakt och direkt. Överhuvudtaget är tonen i romanen så förändrad att Emma här knappt går att urskilja från den massproducerade chicklitten. När en roman på detta sätt omtolkas, från lättsam till lättläst och lättfattligt, är det inte för mycket begärt att det tydligt deklareras, förslagsvis med en varningstext på framsidan.