Liam Pennywell, huvudpersonen i Anne Tylers artonde roman Påminnerskan, är den senaste i författarskapets långa rad av tragikomiska män som står till det flyende hårfästet i resignationens kvicksand. Jämfört med John Updikes Rabbit Angstrom och Philip Roths Nathan Zuckerman, är Tylers antihjältar mindre neurotiskt spektakulära och förbittrade, så även denne frånskilde lärare på en privat skola för pojkar.

Tyler vilar inte på den existentiella hanen, så i romanens första mening blir Liam av med jobbet vid sextioett års ålder. Det var inget bra jobb i alla fall, tänker han, och flyr fältet utan att ställa till med bråk. Anpassning kostar mindre än uppror mot ödet, så med den utlovade pensionen som argument flyttar han till en billigare lägenhet i utkanten av Baltimore, den stad Tyler mutat in som litterärt universum. Han packar upp sina modesta ägodelar och mediterar över sitt liv. Där finns en beskäftig storasyster och vuxna barn med egna liv, men inga vänskapsband att tala om. Det här kanske är en knuff i rätt riktning, funderar han över en skål grönsakssoppa och går till sängs.

Då sätter Tyler in stöten: nästa morgon vaknar Liam på sjukhus med ett enormt bandage om huvudet. Han har blivit överfallen och misshandlad av en inbrottstjuv, som sticker utan att få med sig något. Det enda som är borta är Liams minne.

Hans kamp för att återerövra minnet av vad som hände, om han uppträdde som en hjälte eller en ynkrygg, blir romanens diskret spinnande motor.

Sinnebilden för hans belägenhet är Noak, som inte hade användning för vare sig kompass, roder eller sextant. För det fanns ingenstans att ta vägen, ingen kurs, ingen rutt.

Efter några (givetvis skickligt turnerade) vändningar, får han (som väntat från det mest oväntade håll) den vägviserska och påminnerska han behöver för att ta sig ur dödläget.

Här finns en rad detaljskarpa scener och härliga karaktärer som Liam möter på sin jakt efter minnets graal, men trots den sedvanligt eleganta, syrligt exakta prosan, är Påminnerskan otillfredställande. Storyn är helt enkelt för tunn för romanformatet; komprimerad till novell med kortare väg fram till den underbara sista femtedelen, hade den kunnat bli en minor classic.