Den kristdemokratiska partistyrelsen presenterade nyligen förslag om att införa en särskild ceremoni för nyblivna 18-åringar. Partiets viceordförande Maria Larsson förklarade: ”Det är ett sätt att uppmärksamma att de blir myndiga medborgare. Det kan utformas på olika sätt, jag föreställer mig i skolavslutningssammanhang, och att man kanske får en trevlig broschyr om sina rättigheter och skyldigheter och en förteckning över organisationer i kommunen man kan gå med i.” Jag undrar vad den gamle kultur- och utbildningsministern Bengt Göransson tycker om idén.

Efter att ha läst hans lilla essäbok Tankar om politik inser jag att han i vart fall aldrig skulle svara med ett tvärsäkert och klatschigt ”tummen upp!” eller ”tummen ner!”. Det hör till Bengt Göranssons kännemärken att han aldrig är vare sig tvärsäker eller klatschig. Det hör också till hans utmärkande egenskaper att han problematiserar ideologiska positioner och inte självklart ansluter sig till sin partilinje (socialdemokratisk, om någon råkat glömma). Man kan med visst fog hävda att han skulle sympatisera med tanken om 18-årsceremonin – även om han med all säkerhet skulle ha föreslagit något betydligt elegantare än ”en trevlig broschyr om rättigheter och skyldigheter” – som ett sätt att återupprätta medborgarbegreppet. En stor del av Tankar om politik diskuterar just att medborgarkollektivet allt oftare beskrivs som ett skattebetalarkollektiv. Politiker ur samtliga läger säger sig företräda skattebetalarkollektivet. Denna glidning är mycket mer än bara en semantisk variation. Den beskriver en förändring i politikens innehåll; om man som politiker anser sig representera ett medborgarkollektiv så ser man till att alla som behöver nya höftleder får dem, om man å andra sidan anser sig representera ett skattebetalarkollektiv så ser man till att inte budgeten för höftledsoperationer överskrids. Resultatet blir diametralt motsatta politiska handlingar.

Men man kan lika gärna hitta stöd för att Bengt Göransson tvärtom skulle rysa av obehag inför tanken på en medborgarceremoni för 18-åringarna. Mer än något annat identifierar sig Bengt Göransson som folk­rörelsesocialist – till skillnad, alltså, från statssocialist. Stundvis ligger Bengt Göranssons kritik av en överdriven tilltro till offentligstyrda lösningar nära den liberala kritiken av välfärdssamhället. Han är uttalat kritisk till den misstro som Socialdemokratin ibland uppvisade gentemot idéburna rörelser – här nämner han det faktum att ungdomsgårdar på 50-talet endast fick drivas av organisationer om de förband sig att inte låta sina idéer prägla verksamheten som ett stort misstag. Bengt Göransson värnar om ledet ”frivillig-” i ”frivilligorganisationer”. Ett institutionaliserat eller mer eller mindre tvångsmässigt ”frivilligengagemang” är det värsta han kan tänka sig. Ibland hör man i den politiska debatten förslag om att införa ett slags civil värnplikt. Om detta skriver Bengt Göransson att det gör honom rädd, och fortsätter insiktsfullt: ”En sådan [civil värnplikt], uttryckt i månader eller år, skulle som främsta effekt få att den medborgare som fullgjort sin plikt skulle känna sig befriad från medverkan resten av livet”. Man kan därför också tänka sig att den gamle kulturministern skulle hävda att en lista på lämpliga organisationer att gå med i, utfärdad av kommunen, skulle verka passiviserande på 18-åringarna och snarast kväsa deras eventuella vilja till samhälls­engagemang.

Anmärkningsvärt är hur internet som en tänkbar ny arena för idéutbyte, engagemang och samhällsdebatt helt förbigås i Tankar om politik. Utan att överdriva nätets betydelse kan man ändå konstatera att det var tack vare Facebook som över 4 000 göteborgare nyligen kunde samlas på Gustav Adolfs torg för att protestera mot bordningarna av Ship to Gaza bara tolv timmar efter händelsen.

Nätet har många problem och kan inte automatiskt betraktas som ett lydigt folkrörelseverktyg, men om man är passionerat intresserad av frågan om en levande intellektuell dialog medborgare emellan, som Bengt Göransson är, kan man inte helt förbigå att diskutera internets betydelse.

Stora delar av Tankar om politik är en kritik mot kundsamhället och mot privatiseringarna av gemensamma tillgångar. Denna kritik är välformulerad och får självklart en särskild tyngd av att personen bakom kritiken är en tidigare minister, men analysen av ett framväxande ”butikssamhälle” där medborgaren behandlas som en kund börjar bli lite dammig. En punkt där Bengt Göransson dock bidrar till privatiseringskritiken med delvis nya argument och en osedvanlig skärpa gäller beskrivningen av privatiseringen som ett hot mot yttrandefriheten. Jag hajar till när jag läser stycket. ”Hot mot yttrandefriheten” har alltsedan rondellhundskrisen kommit att bli mer eller mindre liktydigt med ”hot från religiösa fundamentalister”. Jag är troligen inte den enda som får en helt nödvändig påminnelse om att hot mot yttrandefriheten kan komma i många skepnader. Ett av dem är att verksamhet finansierad med skattemedel läggs ut på privata entreprenörer som ofta begränsar de anställdas yttrandefrihet. Göransson skriver lakoniskt: ”Idag kan jag notera att det inte är de anställdas yttrandefrihet som är skäl för att kalla privata skolor fria.”

Tankar om politik är en lite undflyende bok. Den är inte en bitande debattskrift – därtill är Göransson alldeles för artig. Men den är inte heller politisk filosofi – därtill är den alltför anekdotisk och inte tillräckligt systematisk. Bengt Göranssons argumentationsstil är ödmjuk och resonerande och styckvis tycker jag att han slår in vidöppna dörrar. Han försvarar civilsamhälle, öppenhet, humanism, intellektuell reflektion, kulturens värde och jag håller med och undrar vem som egentligen skulle säga emot. Men just när jag börjar bli smått irriterad av den till intet förpliktigande klokskapen, kommer ett stycke som är klargörande och stridbart. Det gäller att läsa denna bok noggrant för att inte missa nyckelmeningarna.