Aftonbladet (17 januari 2009) visar ett foto på sörjande al Saumoni-män som bär tre unga pojkar till begravning. Den tvååriga flickan Azza som dödades i samma hus nämns inte, och inga kvinnor syns.

Israels attack mot Gazaremsan sent 2008 kallas för Operation gjutet bly. På 22 dagar dödades närmare 1 400 palestinier och 13 israeler. Tusentals människor skadades och förlorade hem och försörjning. Bland dem som efteråt uppmärksammats mest i global media var familjen al Samouni, bosatta i det fattiga jordbruksområdet Zeitoun. 29 personer i familjen dödades.

Therese Cristiansson, svensk journalist som tidigare skrivit böcker om Knutby och Hagamannen, bodde två månader hos dem, i Talals hus, våren 2009. Hon flyttar in i familjens sorg, i det som återstår av vardagslunken och vill skildra krigets konsekvenser.

Hon välkomnas in i det privata, trots alla olikheter, och låter fem kvinnor berätta. Framför allt skildras vardagen, men hon flikar in enstaka observationer om hur hon bemöts, om hur de kan skratta åt skillnader mellan sig och om hur kvinnors demokratiseringsprocess i ett patriarkaliskt samhälle försvåras ännu mer av ett krig.

Mitt i eländet försöker flera av kvinnorna att bli gravida igen. ”Ett liv utan egna barn är inget liv”, säger den barnlösa Hadiyya som tvingats ta hand om en döds släktings åtta barn.

Att som kvinna i Gaza förlora sin make till kriget innebär mycket mer än så. Tradition och kultur säger att hon inte kan bo ensam. Valet är att flytta tillbaka till föräldrarna eller gifta om sig – och då går vårdnaden om barnen till den döde makens föräldrar. Kvinnor har också svårt att försörja sig själva eftersom stora delar av samhället inte accepterar att kvinnor arbetar.

Cristiansson analyserar inte, utan låter berättelsen tala för sig själv. Skuldfrågan, om det fanns motståndsmän i området eller i familjen, är egentligen inte viktig. Hadiyya, Azza och de många traumatiserade barnen är oskyldiga.

Trots att Cristiansson varvar torftigt med alltför blommigt språk är det en bok som gör ont att läsa. Ett nödvändigt reportage som påminner om varför vi inte ska glömma bort världens krigshärdar när skottlossningen tystnat. Och som visar att hur absurt det är att en israelisk kapten som Cristiansson senare möter säger ”shit happens” om de civila dödsoffren.