Kristian Lundberg | Mörkret skulle vara som ljuset
Bok
Kristian Lundberg | Mörkret skulle vara som ljuset
Symposion
Relaterat
Artikelserie
- Kristian Lundberg
- Kristian Lundberg får Aniarapriset 2011-09-05
- Kristian Lundberg | Yarden 2009-10-06
- Kristian Lundberg: Att minnas också honom 2009-02-19
- Kristian Lundberg: Grymhetens stad 2007-09-21
- Kristian Lundberg: Job 2005-05-26
- Recenserade böcker vecka 23
- Maria Jönsson | Spyflugan Astrid 2010-06-11
- Anita Salomonsson | Lika som kärlek 2010-06-10
- Martin Högström | Fängelsepalatset 2010-06-10
- Leif Norrman | Leva på gränsen 2010-06-10
- Julie Burchill | Sugar rush 2010-06-09
- Lisa Bjärbo | Det är så logiskt alla fattar utom du 2010-06-09
- Catherine Merridale | Ivans krig 2010-06-09
- Magdalena Tulli | Drömmar och stenar 2010-06-07
- Lars R Møller | Vi slår ihjel og lever med det 2010-06-07
- Erik Niva | Liven längs linjen 2010-06-07
- Anette Kindahl | Kokongen 2010-06-07
Kristian Lundbergs dikter släpper in läsaren i ett rum som de flesta av oss behåller för oss själva, skriver Amelie Björck.
Att människor blir beroende av tv-såpor är välkänt. Mer sällan hör man talas om att poesi kan få en liknande funktion. Det kan den.
Kristian Lundberg underhåller ett brett skrivande: förra årets Yarden var en stark självbiografisk skildring av bemanningsföretagens klassbotten i Malmö. Sedan har vi de säregna deckarna – och så ett värv som litteraturkritiker, ibland utfört med lillfingret.
Men: det är hans poesi som gjort mig beroende. Det välbekanta rum han skapar där har jag återvänt till, säsong efter säsong nästan, sedan debuten 1991. Och nu bänkar jag mig med diktsamlingen Mörkret skulle vara som ljuset.
Rummet är beläget vid Lundavägen i Malmö, där poeten i morgondiset ”skriver sig förbi ännu en vinter”. Rummet är också själva dikten som tycks rinna fram av sig själv likt en mässande sång: framåt och i cirkel, för att sången skapar rummet och för att rummet försvinner utan sången.
Så länge rummet finns, finns möjligheten att komma det allra viktigaste nära. Dikten lyser av tro på sin egen potential att framkalla det heligaste, som för Lundberg på en gång är knutet till en kristen symbolik och till något inom honom själv.
Han söker sitt friska inre barn, innanför något han kallar ”sjukdomen”. Han knyter det sjuka till sin far (alkoholisten) och till sig själv – ”Sjukdomen är mitt namn”. Men efter Yardens berättelse om moderns schizofreni blir det också henne han måste passera igenom.
”Nej, det var inte bara kärlek, men det som nu finns kvar,
det som nu bildar bottensediment också i denna dikt,
är just bara kärlek, nu är du långt långt borta”
Jag tänker att raderna handlar om modern och minnet och dikten som en plats där försoning går före självhävdelse. I gengäld hotar jagupplösningen. Ordet ”ingenting” sväljer då sången och dikten blir en gest av utplåning: ”jag försvinner för varje/ rad jag minns och skriver ner” .
Det som ger Kristian Lundbergs poesi dess kraft är känslan av kamp här-och-nu. Dikterna släpper in läsaren i ett rum som de flesta av oss behåller för oss själva. Eller sannare: som vi inte ens ger oss själva tillträde till.



















