Att Västerbotten finns på riktigt är jag väl medveten om. Trots det finns det få andra verkliga platser som för mig, och säkert också för många andra västkustbor, i så hög grad framstår som ett rent litterärt landskap. Detta är naturligtvis en konsekvens av den svenska litteraturens många västerbottenskildringar och det är också just till denna tradition som Anita Salomonssons nya roman Lika som kärlek eller sammanliggningen i Lubboträsk hör. Utifrån en verklig historia berättar Salomonsson om bondekvinnan Margareta Johansdotters tragiska liv i början av 1800-talet. Flitig och arbetsam men uttråkad och irriterad på sin klene, försupne make inleder hon en affär med den nye grannen Stafträskarn, vilket leder till en gemensam dotter och att Margareta, dömd för dråp och hor, får tillbringa 20 år i spinnhuset.

För romaner med verkliga dokument som underlag finns det i regel två grundhållningar. Antingen drivs de av ett metafiktionellt problematiserande av underlaget, eller av ett empatiskt intresse för livsödet i fråga. Lika som kärlek hör tveklöst till den senare kategorin, här finns en vilja att förstå och förklara och detta gör Salomonsson dessutom mycket väl. Den spirande kärlekshistorien mellan Margareta och Stafträskarn ter sig lika olycksbådande som oundviklig och pöbelmentaliteten i byn som till sist får de båda dömda är obehagligt trovärdig. Tyvärr lämnar andra halvan av romanen en del övrigt att önska. Det psykologiska gestaltandet av Margaretas desperation och sorg efter domen når aldrig samma djup som kärlekshistorien. Det är istället här som att själva romanen rör sig fram i samma strävsamma otröttliga lunk som dess huvudpersoner. Men visst, det kan ju finnas en poäng i en sådan koherens också och sammantaget är Lika som kärlek ett fint, om än inte uppseendeväckande, tillskott till Västerbottens litterära marker.