Ibland överrumplas jag fortfarande av de sydafrikanska dofterna. Jag ser mig själv – sval efter poolbadet – lämna huset i den inte speciellt segregerade förorten till Johannesburg; 50 cent i fickan, en förmögenhet. Det är tidig kväll, troligtvis 1971, och pojken som är jag släntrar längs skrotupplaget mot den lilla affärsgatan helt aningslöst, och kanske därmed också ganska lyckligt.

Dofterna, en sällsam blandning av fruktträd, sopor och ännu rått kött, kol och trä i grillar som konstruerats av itusågade bensinfat och som glöder i väntan på kvällens braii och ju närmare jag kommer mitt mål: unkenheten från öl av den sort som bara de svarta, till exempel vår trädgårdsmästare Kilian, dricker. Så hör jag det välbekanta helgljudet, det som signalerar bekymmerslös ledighet, sätter fart längs stängslet och viker runt hörnet för att också se.

De har kommit även denna lördag, gruppen av svarta män om sex–sju stycken. De förtjänar sitt levebröd hos vita familjer, bor i intilliggande hostels långt från sina familjer som är kvar i byarna; de anhöriga träffar de bara i samband med större helgdagar och årets enda långa semester. De borde egentligen vara sorgsna, men just på lördagarna verkar de lyckligare än någon annan i världen.

Jag erinrar mig en sliten tennisboll som dessa män jonglerar, nickar, trixar med, håller i luften mellan varandra medan de dansar och gapskrattar. Minnet kan svika, det kan ha handlat om en tygtrasa, men jag har hur som helst aldrig blivit lika imponerad av någon fotbollsutövare sedan dess.

För journalisten Leif Norrman började förhållandet med Sydafrika då han 1966, bara två år efter Nelson Mandelas livstidsdom, som ung sjöman stävade förbi fängelseön Robben Island och anlände till Kapstaden. Kontinenten var ännu okänd för honom och han kunde då inte ana att han skulle ägna en stor del av sitt liv åt att lära känna den.

I Leva på gränsen, en samling berättelser om personliga möten och reflektioner, fördjupar Norrman de sydafrikanska erfarenheter han redan förmedlat i otaliga tidningstexter och gör dem så tillgängliga att de är omistlig läsning för alla som är det minsta intresserade av vår ännu kanske minst fattbara världsdel. Ingen, solidaritetsanhängare eller ej, kan undgå att inte bara gripas utan också lära sig av bokens tio avsnitt, för vart och ett rymmer så många glädjerus men framför allt smärtpunkter att sikten klarnar.

Bröllopsyra och brottslighet i Soweto, kulturkrockar, rikedomarna i landets samtliga folkslags historia (även boernas), jordreformens och den vedervärdiga aids-politikens konsekvenser, samt inte minst, fotbollens enorma betydelse för att hålla drömmar vid liv hos pojkar och flickor. Norrman har sett, hört och smakat allt med egna sinnen. Och jag tror att hans kärlek till landet överlevt för att han inte i missriktad välvilja blundat för missförhållandena, utan faktiskt vågat se och tala om dem. Det är en enastående bedrift att nu också lyckas förmedla dessa känslor i skrift; vemodet och vreden finns där, men också innerligheten.

När Sydafrika, som första afrikanska land, valdes att arrangera fotbolls-VM 2010 gick glädjen nästan att ta på. Här kom äntligen den stora möjligheten att för omvärlden visa upp vad demokratiseringsprocessen efter Mandelas frigivning och apartheids fall omkring 1990 lett till. Det var ett yttersta erkännande, att stå som värd för den globalt sett största sportens världsmästerskap, och därigenom få tillfälle att presentera en solidarisk regnbågsnation befriad från historiens alla fasor.

Mästerskapen skall nu genomföras, otänkbart vore annat, men i övrigt har verkligheten blivit en annan och föga smickrande. När Mandela blev en fri man innebar det slutet på ett av de mest avskyvärda politiska system som funnits. Några har förvisso arbetat sig upp till epitetet ”svarta diamanter”, det vill säga det fåtal svarta som med västvärldens mått skrapat ihop ansenliga förmögenheter, men inte många av de övriga miljontals drömmarna slog in. Sydafrika präglas i dag av maktmissbruk och censur (av bland andra Shakespeare och Gordimer), omvänd paranoid rasism, ett förfallande utbildningssystem, plundring och stympning, nepotism, rovdrift och fullständigt armod. Den blodigaste tiden i dess historia har ironiskt nog inträffat efter befrielsen.

Som isolerad företeelse har fotbolls-VM inte heller bjudit in den egna befolkningen till festen. I stort sett hela kalaset sponsras av ökända globala varumärken, lokala näringsidkare portförbjuds i arenaområdena och matchbiljetterna är så svindyra att sådana som vår gamle trädgårdsmästare inte har råd. Det är knappast heller någon vild gissning att landets president Jacob Zuma, våldtäktsanklagad och som efter att ha haft oskyddat sex med en hiv-positiv flicka ursäktade sig med att ha duschat efteråt, inte kommer att bjuda in till visningar på landets aids-kliniker.