Litteraturtänkaren Maurice Blanchot talade om den andra natten, då människan inte längre är ett jag som representerar sina känslor, utan ett neutralt öra som lyssnar till ett sömnlöst mummel. Ett sådant tillstånd bortom all subjektiv stämningsdikt är Martin Högströms element.

Fängelsepalatset är den dystra titeln på hans nya arbete, och de texter som möter läsaren liknar också ofta, om man vrider boken nittio grader, ett palats med ett och annat fönster i form av ett tomt teckenrum.

Högström är poet, inte lyriker. Liksom flera av de yngre poeter som på senare år trätt fram och blivit stilbildande står han konceptkonsten nära. Det betyder att en läsare som hoppas möta den vanliga lyriska dramaturgen som instruerar om hur texten skall tolkas, riskerar att få problem. Texterna är gjorda för att hindra all trygg tillägnelse som skulle kunna vila i gemensamma överenskommelser. Man tvingas att ensam uthärda de neutrala benämningarnas ödslighet.

Det konsekventa litteraturhistoriska återbruket av texter ger dock palatset en associativ grundatmosfär. Återkommande är olika tekniker för övervakning och bestraffning. Man ser ibland för sig Piranesis fantasifängelser, men lika gärna dagens övervakningssystem liksom hyperkapitalismens allmänna behovsstyrning.

Våldet är ständigt nära. Bestämt är en av bidragsgivarna markisen de Sade. Hur känns det att vandra i detta fängelsepalats? Bilder flammar upp men släcks genast av nästa benämning eller att-sats. Ett långsamt, otröstligt flimmer uppstår, som i en trasig projektor. Det konstanta är byggnadens väggar och upprepningarnas karikatyr av en rytm. Bland ansatserna till aforismer finns denna: isolering är ensamhet utan integritet. Just detta tillstånd vill poeten få läsaren att uppfatta som början på ett sannare liv, utan falsk tröst.