Debuterande Lisa Bjärbo skriver bra. Hon håller ett högt tempo, använder effektiva perspektivväxlingar och har ett trovärdigt språk. Men vad ska det tjäna till när historien hon berättar är som klonad på hundratals andra? Det är så logiskt alla fattar utom du heter boken, med titeln lånad från artisten Annika Norlin.

Johan och Ester är bästa vänner sedan dagisåldern och går nu första året på gymnasiet. Men Johan är kär i Ester, hemligt kär eftersom han är övertygad om att känslorna inte är, och aldrig skulle kunna bli, besvarade. Så drar dramat igång, med föräldrarnas tämligen akuta skilsmässa som en grumlig fond.

Jag måste betrakta den här boken som en skickligt iscensatt romantisk komedi, en typisk romcom, med alla dess ingredienser. Flickan är en crazy blondin som ständigt kommer försent men som överflödar av charm, pojken är slätstruken men en lojal och hygglig vän. När hans förälskelse kommer i dagen blir allt pinsamt och fel (ungefär som i När Harry mötte Sally, fast med omvända roller). Och när Ester börjar upptäcka vad hon håller på att gå miste om tycks allt vara försent (ungefär som i När Harry mötte Sally). Men på nyårsafton återförenas de, efter att Ester sprungit som en galning genom natten för att nå fram till Johan (precis som i När Harry mötte Sally, faktiskt, med nyårsfest och allt). Här finns till och med den för romantiska komedier så oumbärliga, kloka och uthålliga tjejkompisen! Det fattas bara en motsvarande roll på killsidan.

Vänskap över könsgränserna är ett spännande tema; en tjej och en kille som är bästa vänner i sjuttonårsåldern är nog lite ovanligt, men Lisa Bjärbo gör inte så mycket av det. Varför den här grundmurade vänskapen egentligen bestått under alla år förblir okänt. Bjärbo stannar på ytan, ångar på mot det förutsägbara slutet och lämnar mig med en känsla av att ha haft det ganska kul men glömt vad filmen handlade om redan på hemvägen.