Jag är glad att jag inte är tonåring längre. Ibland vet man allt och ibland ingenting. Ofta samtidigt. Så många saker sker för första gången. Känslorna svallar.

Julie Burchill fångar brytningstiden väl i sin första ungdomsroman. Femtonåriga Kims mamma flyttar till Karibien med sin unge älskare och lämnar familjen i ett känslomässigt vakuum. Kim tvingas byta från privatskola till den värsta kommunala skolan i hela Brighton. Där träffar hon den vilda och vackra Maria Sweet, kallad Sugar. Mot bättre vetande faller den lillgamla Kim pladask.

På ett typiskt brittiskt sätt, träffande, vasst och underhållande, handlar Sugar rush om att hitta sig själv och sin självständighet, att hitta balansen, både i livet och kärleken, och i viss mån om att hitta sin sexualitet. Allt placerat mitt i ett kvickt förbiflygande tonårsnu.

Det finns ett par konstlade situationer och översättningen är inte alltid på pricken. Ändå uppskattar jag, efter att ha följt Sugar rush som teveserie och läst det engelska originalet (och kommit över skillnaderna dem emellan), att läsa boken igen på svenska. Men det bestående intrycket blir en ful bismak av censur.

Att ungdomar gör saker som föräldrarna inte vill är inget nytt. Inte heller att de känner till saker som de vuxna inte vill att de ska veta – eller alltid vet själva. Det förekommer droger och sex i Sugar rush, men sällan utförligt beskrivet: mer ”och den här gången flög vi…” än vem som tar på vilka kroppsdelar (Kim skulle ändå vara för pryd för att beskriva sådant). Därför är det både överraskande och stötande att en kort gruppsexakt bara försvunnit. Hur? Varför? Och varför gick den frispråkiga och kontroversiella Burchill med på det?

Jag som trodde att svenskarna snarare än engelsmännen är kända för sin fria syn på sexualitet. Trots vetskapen att böcker ibland anpassas för nya marknader blir det en kalldusch att verkligen uppleva det. Särskilt när det är så onödigt – och när det är den sortens skeva sex som vuxna verkligen behöver prata med tonåringar om.