Den brittiska historikern och Rysslandskännaren Catherine Merridales bok om vad som hände i Röda armén under kriget utkom 2006. Nu finns den på svenska.

Under de tjugo år som gått sedan perestrojkan, Sovjetunionens sammanbrott och öppnandet av tidigare hemliga arkiv har en rad böcker med nya avslöjanden om sovjetstaten publicerats. Vissa av dem har blivit internationella bestsellers. Som amerikanskan Anna Applebaums bok om Gulag och den brittiske författaren Simon Sebag Montefiores båda böcker om Stalin.

Merridale använder sig av arkivmaterial och av andra författares böcker. (Till exempel av Svetlana Aleksievitj dokumentärroman Kriget har inget kvinnligt ansikte, från 1988). Hon har också gjort egna intervjuer med tvåhundra krigsveteraner från forna sovjetrepubliker. Hon fick höra detaljerade personliga hågkomster av vardagslivet vid fronten. Men berättelserna om det blodigaste och mest dramatiska – drabbningarna, massdöden, våldet och plundrandet – var stela och opersonliga. De stämde egendomligt väl överens med den officiella sovjetiska – och numera ryska – beskrivningen av det ”stora fosterländska kriget” och dess ärofulla seger, såväl till innehåll som till ordval. Över detta faktum suckar författaren i förordet. Och hon söker troliga förklaringar. Såväl psykologiska som historiska. Hon diskuterar sanningssökandets villkor, och hur Stalintidens historieskrivning har överlevt, trots alla nya historiska fakta som framlagts under de senaste två decennierna.

Merridale gör inga spektakulära avslöjanden. Men hon bidrar till att revidera och nyansera den tidigare svartvita beskrivningen av krigets hjältar och skurkar – såväl i öst som i väst.

Det handlar till exempel om den schablonartade och rasistiska beskrivningen av ”Ivan” – en typisk rysk soldat, som västmakterna hämtade direkt från den nazityska underrättelsetjänsten.

Och det handlar om Vlasov och hans armé, de så kallade ”vlasoviterna”, som i den sovjetiska historieskrivningen har kallats nazister och fosterlandsförrädare. Vlasov var en framstående sovjetisk general, som blev tillfångatagen av tyskarna när han försökte häva Leningrads belägring. I den fåfänga förhoppningen att kunna återerövra sitt fosterland från såväl Stalin som Hitler bad han den tyska regimen om att få bilda en egen armé av sovjetiska krigsfångar som skulle delta i striden mot Sovjetunionen. Hitlers misstänksamhet mot general Vlasov var stor. Vlasov fick därför inte pröva sin plan förrän det tyska nederlaget verkade oundvikligt. Hans chanser var obefintliga. När han överlämnade sig själv och sin armé åt de västallierade vid krigsslutet utlämnades de genast till sovjetmakten som avrättade dem. Hans ”vlasoviter” var en brokig skara som följde den karismatiske generalen i hopp om att överleva och återvända hem.

Att stämplas som fosterlandsförrädare och nazistsympatisörer var vlasoviterna inte ensamma om. Det var något som drabbade alla rödarmister som blev tillfångatagna av fienden, och dessutom alla dem som stupade i kärren, och klassades som desertörer, eftersom man inte kunde återfinna deras lik. Vilket innebar att även deras familjer kom att betraktas som förrädare.

Boken är full av stridsskildringar och krigsförbrytelser. Men Merridale funderar också över vad den ryske soldaten Ivans eventuella hjältemod i kriget grundade sig på. Om det var skräck eller kamratskap, fosterlandskärlek eller våldsdyrkan – i ett land där överbefälhavaren Stalin ansåg att våldtäkt var detsamma som att "roa sig med kvinnor", och där man inrättade speciella "spärrförband" med uppgift att följa efter de framryckande frontsoldaterna och skjuta alla som såg ut att tveka eller sacka efter – eftersom alla soldater betraktades som potentiella desertörer.

Men det mest minnesvärda i boken är varken avslöjanden, stridscener eller principdiskussioner, utan istället de enskilda mänskliga röster som hörs här och där. I brev från fronten där ängsliga män försöker nå fram till sina fruar med ömhet och kanske med hopp. Och i fruarnas brev, från svälten och hopplösheten bakom fronten. Eller i intervjuer med överlevande krigsveteraner. En gammal rödarmist beskriver hur han nyligen, när frun var dödssjuk, försökte beveka Gud. Han bad att Gud skulle ha överseende med att han fortfarande är ateist och partimedlem.