Hur enkelt är det inte att förankra lidelser i ett objekts särdrag, i studiums punctum? När berghällen övergår i gräs och fingret drar över parkbänkens relief väcks anmärkningsvärda uppenbarelser ur dessa aldrig så anspråkslösa underlag. Frågan som sedan infinner sig är om inte förlusten av dessa pinaler också bär med sig drömmens, glömskans och minnets finaler? Vad blir kvar och var blir man av? Sökandes, tycks svaret vara, i ett mischmasch av logiker som glömt att skriva in föränderlighetens princip.

Den polska författaren Magdalena Tullis debut, romanen eller prosapoemet Drömmar och stenar, är i en första bemärkelse berättelsen om en jakt efter den princip som ska resa ruinerna efter det hårt tillbakaslagna Warszawaupproret. Karaktärslösa massor – objektiverade som ”de” och subjektiverade som ”man” – ska bygga upp staden enligt de redan framlagda grundsatser som dväljs i den räta linjens och stjärnans arkitektoniska idé. Men eftersom klockorna börjat gå redan innan planritningarna sattes i verket, så liknar gatorna snart meandrar och det i staden materiella emergerar snart med det hos arbetarna emotionella. Stadens logik blir sorgens logistik; vägarnas förgreningar avskiljes icke från lidelsens anledningar.

I betraktandet av denna eteriska stad, inte helt olik Italo Calvinos osynliga städer, framträder emellertid inte bara sökande och nederlag, utan också något emancipativt. Likt frukten från Världsträdet multnar bara för att lämna sina frön, springer en stad av molekylär jämlikhet fram ur den följdriktighet som övergivit sig själv. Förlusten av minnets objekt formar nya begär.

Lika mycket som Tullis stad är ständigt föränderlig är hennes korrelerande prosa ett aldrig upphörande växelspel mellan association och transformation. Häri ligger en enorm behållning. Drömmar och stenar är en efterlängtad euforisk episod som påminner om det godtyckliga i drömmens och minnets riktningar. Och om det befriande i att fortsätta tala om dem tills det att dikten lever vidare och kvalen vänder. Mina kval kommer dock inte att stillas förrän Tullis resterande tre böcker är översatta.