Sitter framgången i huvudet eller fötterna, eller kanske snarare någonstans mittemellan? Finns det någon bild som säger det mesta om laganda, disciplin och drömmar om storvins­ten, så är det väl den på börs­bolagsfarbröderna med blankpolerade skor. Snubbarna som bänkat sig längst fram på årsstämman, och andäktigt lyssnar på vd:n. Fotograferna som zoomar in deras fötter vill antagligen ge en känga åt storkapitalet.

Men säg den förlöjligade eller ifrågasatta industriman, som inte vet att försvara sig med fotboll. Kanske inte lika mycket nu som före bonusbråken och finanskrisen, fast fortfarande är det nog fler toppchefer som hellre jämför sig med utvandrade kroppsarbetare som Zlatan och Ljungberg än några knogande morsor på de egna fabrikerna.

I fotbollen finns både folkligheten och hoppet om en utlandskarriär. Det är helt enkelt sporten som aldrig går ur modet, oavsett stjärnorna som slocknar eller klubbekonomierna som krisar. Om idrotten som förbrödring (ett av 44 kapitel ägnades åt damfotboll), hårdreglerat divaliv och halvskumt imperiebyggande berättade häromåret fotbollsjournalisten Erik Niva i boken Den nya världsfotbollen, med Aftonbladetartiklar från åren 2003 till 2008. Där presenterades de tjuriga tränarna, och alla dessa före detta fattigpojkar. Naturligtvis porträtterades den föräldralöse Roman Abramovitj som flyttade från Sibirien, blev oljemiljardär och under tidigt 00-tal investerade stort i engelska Chelsea. I truppen fanns då franske försvararen Marcel Desailly, som hann bli tillräckligt bortskämd för att tappa bort sin bil på en parkering och närmast ta det med en axelryckning. Han åkte hem i taxi och införskaffade sedan raskt ett nytt litet fordon.

På ett kul och kunnigt sätt tecknade Niva en historia av bollbegåvade brassar, euro­peiska fantasilöner och svenskt-brittiskt tränarutbyte i form av killar som Svennis, Bob och Roy. Den kanske bästa texten i Den nya världsfotbollen handlar dock till en början mest om (brist på) hyfs och frisyrer. Utanför en buss i Kina står Real Madrids Santiago Solari och trummar på lagkamraten Zinedine Zidanes kala skalle. Flottkalufsige Luis Figo ansluter och tillsammans lyckas de få fram ett ganska fint sväng, sedan kommer David Beckham med blonda tofsar i håret och honom är det ingen som rör. Real Madrid-­celebriteterna åker i väg och spöar ett kinesiskt kombinationslag och den beundrande hemmapubliken buar ut sina landsmän.

Och visst är det svårt att misslyckas med ett bra material, men där måste ju också finnas känsla för detaljer och sammanhang. Att Erik Niva fortfarande har både det ena och det andra (32 år är väl ingen ålder på en skribent) märks om inte annat i nya boken Liven längs linjen, ett slags reportage- och intervjusamling från åren 2003–2010 med fokus på dem som misslyckats, kört fast, lagt av, eller kanske bara mest ställt till med jävelskap.

Eftersom författaren inte är helt insnöad i startelvor och ligatabeller går han till exempel på en utställning om fotbollsvåld och läktarrekvisita, och hittar bland annat ett grishuvud, en svart docka och skelettet av en uppeldad vespa. ”Vad hände sedan?”, frågar sig Niva i den lilla sammanfattning, som åtföljer varje text. ”Utställningen tog slut. Kommersialiseringen av idrotten och våldsglorifieringen runt fotbollen fortsatte.”

Det är ett trist konstaterande. Och inte är det särskilt upplyftande att läsa om den italienska supporterrasismen eller fylleriet i brittiska A-lag. Men visst drar man på munnen åt historierna om gamle Manchester United-coachen Alex Ferguson som hade för vana att spionera på sina spelare och slänga ut dem från blöta fester. En del blev så rädda att de försökte gå och gömma sig.

I Liven längs linjen förenar Erik Niva de sorglustiga anekdoterna med samhällsanalysen, och beskriver fotbollen som tillhygge och räddningsplanka i kampen mellan klasserna, stadsdelarna och landsändarna. Att den även är en central del av machokulturen är han förstås medveten om, men tyvärr speglas det mer i bokens urval än slutsatser. I en av 80 artiklar avhandlas damfotboll i allmänhet och Hanna Marklund i synnerhet. Visserligen är hon mittbacken som flyttade från mästarlaget Umeå IK till allsvenska jojoklubben Sunnanå för att få kämpa och utvecklas, men att som Niva utnämna svensk damfotboll till någon sorts framstegsbroms känns väl inte riktigt rätt. Den här typen av pliktskyldig kvotering tydliggör i alla fall den manliga normen inom idrotten. Sportlitteraturen är chansen för grabbarna, som aldrig fick bli styrelseproffs. Erik Niva är en bit av det berättandet, men hans texter om Ronaldinhos försvunna skratt, Lionel Messis nya skokontrakt och allt annat i nya boken är nog ändå bland det bästa som skrivits om en tillväxtsektor fylld av konflikter och glädje.