Varför är människor så intresserade av historia? Morbror Knut i Anette Kindahls debutroman Kokongen tror att det beror på att vi vill förtränga döden. Den kvinnliga jagpersonen i romanen verkar snarare vilja dra sig undan livet. Hon har återvänt till sin barndomsstad och fått jobb på stadens museum. Ensam i denna ”förvaringsplats för människornas minnen” börjar hon sysselsätta sig med sina egna minnen och sin familjs historia. Hon virar in sig i ett mögelluktande sidentäcke och lägger sig på skrivbordet efter lunch, i stället för att jobba med tråkig föremålskatalogisering. För vad är egentligen meningen med att samla på alla dessa prylar? Och vems historia berättar de?

Historia har varit Anette Kindahls vardag i över tjugo år som intendent på Norrköpings museum och här tar hon med läsaren på en utflykt i 1900-talet. Den stillsamma och instängda vardagen på museet flätas samman med barndomsminnen och en bitvis dramatisk familjehistoria. Då och då avbryts huvudberättelsen av två parallella historier, den ena om ett flickmord sommaren 1971, den andra om Hermann Görings besök i Kolmården på 30-talet. Här finns kärlek och död, men också en stor dos humor. Kokongen är skriven på rak och effektiv prosa, Kindahl berättar övertygande och aldrig för mycket.

Kanske kunde hon ha fördjupat några av karaktärerna. Jag får till exempel inte riktigt grepp om huvudpersonen som förblir ganska vag i konturerna. Men det är bra driv i berättandet och roligt att läsa. Jag vänder sida efter sida för att få svar på varför mormodern förlovade sig med en nazist och vad som egentligen hände när faderns älskarinna förolyckades. Minnen och historia visar sig vara av ganska formbar materia och allt är inte som det först verkar.

Mot slutet av boken kommer huvudpersonen ut ur sin puppa och för en stund är hon till och med beredd att sätta eld på hela museets samling. Man anar ett uppvaknande.