Behöver vi frukta Sverigedemokraterna i valet? Nya opinionsundersökningar visar att deras röstandel minskar liksom främlingsfientligheten i Sverige. Men journalisterna Mikael Ekman och Daniel Poohl berättar i sin bok Ut ur skuggan om ett parti som låtsas ha gjort upp med sitt förflutna och som vill få en plats i rikspolitiken efter att ha gömt undan skinnskallarna. En gång kom Ny demokrati in i riksdagen utan att någon, inte ens de själva, visste vad de ville. Glöm inte det.

Partiets uppkomst är en trasslig historia som författarna reder ut så klart som det går. De provar beteckningen ”radikal högerpopulism” för att få med alla möjliga besläktade missnöjesrörelser i partifamiljen men det är naturligtvis de bruna rötterna som särskilt måste grävas upp och skärskådas riktigt noga.

Idéhistorikerna har ofta svårt att karakterisera fascismen som ideologi: idémässigt är den en mycket tunn soppa med grums i botten. Jag brukar förmoda att man snarare bör föreställa sig en viss psykologi: en kombination av antiintellektualism, kollektivism och auktoritetstro. Man vill inte tänka själv utan som grupp underordna sig en ledare. Alla problem ska ha en enda enkel lösning och den som säger något annat ingår i elitens konspiration. Framför allt letar man efter en syndabock: politiken grundas på fiendskap snarare än någon positiv vision.

Ekman och Poohl spekulerar inte i sådana banor utan vill ärligt beskriva hur Sverigedemokraterna anstränger sig för att ge sig själva ett ideologiskt innehåll förutom invandrarmotståndet. Man har lockat socialdemokratiska väljare genom folkhemsnostalgi, men den klingar falskt. Man har förfört kristdemokrater genom att kalla sig kristna, men avguden de då egentligen hyllar är ”svenskheten”, religionen som etnisk tillhörighet. Tydligen har det gjorts försök att använda nationalisten Rudolf Kjellén, som emellertid inte var demokrat, eller hänvisa till den obskyre Tage Lindbom, en auktoritet både för islamisten Mohamed Omar och den högerextreme Jonas De Geer (se artikeln Kamp mot det moderna i Expo nr 2 2009).

Så vill man skapa en ”socialkonservativ” image. Men det blir motsägelsefullt och partifolket gillar inte när man krånglar till det. Kärnan är sig lik: den populistiska främlingsfientligheten. Missnöjesrörelser är ofta rena enfrågepartier som har problem med allt annat än sin enda fråga och som splittras så fort någon kommer med ett enda positivt initiativ. Men den förenande frågan, oftast en fiendebild, är också den som kan locka röster: kan man få tillräckligt många att enas om samma misstro så får man en plats i politiken. Så är det också nu för Sverigedemokraterna, men vem är det som är fiende?

Det handlade fortfarande mycket om antisemitism i Stieg Larssons och Mikael Ekmans bok Sverigedemokraterna – den nationella rörelsen från 2001. I Ekman och Poohls uppdaterade berättelse är det rädslan för muslimer som står i centrum. Fiendebilden har förändrats. När partiledaren Jimmie Åkesson fick utrymme att skriva i Aftonbladet så var det just faran med ”islamisering” som utmålades.

Tråkigt nog är den valstrategin säkert helt riktig: här finns en problematik, den om integration, som är så komplicerad att man kan lugna sinnena med en förenklad lösning och lura människor att rösta på något som de inte alls vet vad det är. Det hade därför varit bra om Ekman och Poohl hade varit mer ambitiösa just när det gäller analysen av den folkliga islamofobin. Inflytandet från den så kallade Eurabialitteraturen – böcker som svamlar om muslimskt maktövertagande – är nog övervärderat och beskrivningen har hörts förut.

Hur motarbetas Sverigedemokraterna? Ekman och Poohl kommer med några förslag och de som säger att dessa bara är självklarheter bör uppmanas att omvandla sina insikter till handling.

Sverigedemokraterna ska inte bara bemötas med indignerat avståndstagande utan på ett sakligt sätt utifrån var och ens ideologiska ståndpunkt. Integrationspolitiken bör debatteras mer aktivt så att högljudda minoriteter inte kan framstå som sanningssägare. Man bör eftersträva en politik bortom ”vi och dom”-tänkandet och sluta att kollektivisera invandrargrupper. Det behövs mer kunskap om Sverigedemokraterna som bör uppfattas som de är och inte enligt någon schablonbild. Den intolerans som kan finnas latent hos delar av den svenska befolkningen måste uppmärksammas och diskuteras.

Intoleransen mot andra är grogrunden för ovänskapens politik. Oavsett vad opinionsundersökningar för tillfället säger så måste vi förstå att det är allvar nu.