”Jag är herden, ni är lammen. Herden bestämmer över sin hjord”, brukade han inskärpa i omgivningen. Herde och herde, förresten. Kanske snarare jägare, bödel eller sportfiskare, som i ena stunden åkte på gasellsafari eller dräpte någon opålitlig vakt, och i nästa krokade en fin flicka som sedan alltid håvades in så snart hon var på väg att försvinna.

I den självbiografiska Mitt liv med Saddam vittnar Parisoula Lampsos (född 1952) med hjälp av författaren Lena Katarina Swanberg om Saddam Husseins råbarkade men samtidigt raffinerade stil, hans fattigdomsbekämpning (inom den egna famljen) och om hur hon som 16-årig societetsflicka på ett Bagdadpartaj kom att råka denne då för henne okände, men lite spännande typ.

Under påverkan av en väninna (Saddamspion) faller Parisoula för den blivande diktatorn. Sedan följer en historia som mest påminner om ett misshandels- eller maffiaförhållande, ända fram till det att hon i början av 00-talet flyr från Irak och slutligen hamnar i Sverige. Bort från smicker och hot, en buggad våning och Saddams skräckinjagande son Uday som en gång våldtagit hennes äldsta dotter. Och i väg från mannen hon en gång möjligen varit ganska förtjust i. Han som först tvingade henne till skilsmässa från en älskad make, och senare arrangerade ett skenäktenskap med någon lojal undersåte när han, vad det verkar, själv hade gjort henne med barn.

Till den tonåriga Parisoula talar det framtida statsöverhuvudet som en gud. ”Du ska veta detta. Jag ser allt”, säger han. Hon ser det som en ”kärleksförklaring”. Förbannar sig själv i efterhand, men som läsare kan man inte gärna klandra Parisoula Lampsos för hennes beroendeställning till Saddam Hussein. Kanske är det först med den här boken, som sanningen och de lyckliga ingripandena verkligen uppenbarat sig. ”Man måste leva, eller hur?”, försäkrar sig ständigt författaren. Ett givet ledmotiv för en om inte stor, så åtminstone envis litteratur.