I boken En kamp för frihet tecknar författaren och journalisten Jesper Bengtsson två porträtt. Det ena av Burma, det andra av Aung San Suu Kyi. Tillsamman blir de historien om en av världens värsta diktaturer och om en kvinna, vars enorma politiska betydelse och personliga öde har mycket gemensamt med Nelson Mandelas. Aung San Suu Kyi dömdes av juntan till husarrest första gången 1989. Under mer än fjorton år har hon sedan dess suttit fängslad i sitt hem vid Inyasjön i Rangoon. Isolerad från omvärlden, och ändå har hon förblivit den människa till vilken hoppet om ett fritt Burma står. Ändå är hon en självklar ledare för demokratirörelsen.

Jesper Bengtsson är en framstående Burmakännare, vilket han visat tidigare i bland annat Burma: en resa i diktaturens skugga. Hans nya bok som till en del också kan beskrivas som en biografi är tät, väl dokumenterad och medryckande. Vad får en människa att offra så mycket av sitt privata liv? Att envist fortsätta att tro på ickevåld, på samarbete och dialog med en militärjunta som så många gånger brutalt och blodigt slår ner varje protestyttring? Det är frågor som Bengtsson besvarar genom att berätta om Aung San Suu Kyis liv från dess början i Burma och sedan ute i världen i Indien, i USA och i England. Så småningom kommer boken till den punkt där hon för Burmas och för den politiska kampens skull valde bort närheten till sin familj, till de två sönerna, till den engelske maken Michael Aris. Han dog för ett antal år sedan utan att hon fick säga farväl. Juntan trodde att hon kunde tystas och stängas inne. Så fel, istället blev hon och är hon, precis som hennes far en gång, en levande kraft och en symbol för frihet och demokrati.

Nu begränsar sig alltså inte författaren till berättelsen om henne liv, eftersom den inte går att separera från Burmas komplicerade historia. Och inte heller från det världssamfund som på olika vis, men aldrig effektivt nog, försöker påverka juntan eller av ekonomiska och maktpolitiska skäl avstår från att lägga sig i. Den politiska analysen och Jesper Bengtssons kritik av hur omvärlden agerat är inte mindre intressant.