Vem som helst kan få en briljant idé till någonting som kunde få människor att leva och tänka i nya bättre banor. För att göra verklighet av idén på ett bra sätt krävs emellertid något extra. Det krävs att man hittar rätt material och medium, och att man inte tappar sugen på vägen.

Jag kan beundra en konceptkonstnär och -författare som Pär Thörn – även känd som skribent på denna sida – för hans drivkraft att genomföra sina ibland rätt tokiga idéer. Utan denna envetenhet skulle hans nya bok, Röda rummet (alfabetisk), knappast ha legat där och retats på mitt nattduksbord.

Visst kan man invända att idén att alfabetisera orden ur en existerande roman knappast är banbrytande: språkmaterialistiska konstnärer har använt liknande strategier sedan 1960-talet. Kanske gick förverkligandet också ovanligt lätt? Troligtvis fanns just denna roman att tillgå digitalt – vilket bör ha besparat Thörn några tuffa arbetsdagar vid scannern.

Oavsett invändningarna har vi här en idé som tagit kropp i världen, och jag granskar den. Räknar fingrar och tår och frågar mig vad som händer i dess inre.

Vad jag ser ju mer jag glor är, ganska mirakulöst, en riktigt ny gammal Strindberg träda fram. Ställvis koncentreras gigantens surnande tematik: ”stängde, störa, största, största, störtade, supa, supa, surt, svagt, svar, svara, svarade, svarade, svarade, svart, svart, svartklädd, svullen, svullen sväljde, synd, synd.” Men oftare står hans språkflora fram i hela sin ljudande prakt och får det lite juvenila klassikeruppror jag misstänkte projektet för, att försvinna bakom vajande språkknoppar: ”blommande, blommor, blott, blott, blyertspenna, blyertspennan, Blyertspennorna, bläckhorn, bocka, bofinkarne, bofinkarne, bokbindarn, bokstäver, bokstäver, bon”.

Thörns enkla koncept lyckas i sin manifesta form få mig att se och bli sugen på Strindberg på nytt. Detta är lärorikt, för mig själv och alla andra som plägar tröttna på våra idéer redan på embryostadiet.