Kvinnor ska inte köra bil, enligt vissa svenska män. Ali från Saudiarabien anser också att kvinnor vid ratten ställer till med olyckor. ”För om bilförarna får syn på en kvinnlig chaufför börjar han titta åt hennes håll och då är det lätt hänt att han krockar med andra i trafiken.”

I Saudiarabien är det förbjudet för kvinnor att köra bil. Det är också förbjudet för kvinnor att lämna hemmet utan sällskap av en manlig förmyndare.

Ali är Tina Thunanders förmyndare och guide i Riyad. Hon har flera saker hon vill utforska på sin resa, och i sin bok. Pengar och inflytande i den islamska världen. Vardagens och kvinnors islam. Politisk islam. ”Blandningen mellan religion och kultur, familjens starka makt och okunnigheten hos svenska myndigheter”. Bland annat har hon samlat tidningsnotiser om unga svenska ”balkongflickor”, unga flickor med muslimsk bakgrund som ramlat över balkongräcken efter eventuella brott mot heder och sharia.

Före avresan har Tina Thunander köpt en sjal och lånat en abaya, den heltäckande rock som enligt lag måste täcka kvinnokroppen i Saudiarabiens. Men abayan är jordansk och inte tillräckligt täckande. Till råga på allt har hon stoppat plaggen i resväskan och kan inte som kvinnorna på planet klä om innan de landar. Trots allt har hon tur, som med både könet och yrket journalist emot sig släppts in i islams religiösa och ekonomiska supermakt. Saudiarabien har världens största oljereserv och ger moskébidrag världen över, inklusive till Göteborg.

Thunander beskriver flera situationer som enskilt skulle kunna uppfattas som dråpliga. När de manliga golvsvabbarna på Riyadhs enda kvinnohotell jobbar – sedan 2008 får saudiska kvinnor bo på hotell utan sällskap – sätts det upp varningstrianglar, inte för halt golv utan för ”män på våningen”. Män föreläser för kvinnor via teveskärmar. En man från informationsministeriet förklarar att för sin egen säkerhet måste kvinnan vara helt täckt. Om han råkar se en kvinnas bara ben blir han kåt. ”Det kan jag inte hjälpa, för det är så mannen är skapad.” Det sistnämnda får Thunander uppleva även i praktiken.

Det går snabbt för henne att visa att apartheid råder. ”Segregera, separera, särbehandla, skilja, särhålla och särskilja. De flesta orden för apartheid i salafisternas tolkning av islam börjar på samma bokstav som i skam, skymf och sekundär”, skriver hon. Segregationen mellan könen är knivskarp. Och den finns i Sverige också. På så sätt blir uppmaningen att vi borde uppmärksamma kvinnors underordning i kulturen mer universell.

Omslaget, ett par vackra, mörka kvinnoögon som tittar ut genom en lucka, flirtar med fördomarna men i det stora hela undviker författaren exotismen (mest storögd blir hon i beskrivningen av underklädesaffärer med plagg betydligt sexigare än de som säljs i vanliga affärer i Sverige) och visar de djupa skillnaderna mellan ett gammaldags religiöst samhälle och det hon själv lever i. Men även Saudiarabien befinner sig i förändringens tid, en svår balansgång och en kamp mellan modernt och traditionellt, mellan västerländskt och islamskt, och mellan religiös och världslig makt. Det handlar inte enbart om religion, tradition och patriarkat, utan det är en socioekonomisk fråga. Allt fler kvinnor är välutbildade, men få jobbar. De typiska kvinnoyrkena (och manliga lågstatusyrken) innehas av gästarbetare.

Reportageboken har en del typiska brister; ett par upprepningar, vissa stycken som författaren slarvar sig igenom och andra där hon kunde ha varit mer utförlig. Hur ser det egentligen ut i Saudiarabien och var finns alla de där vardagsdetaljer författaren säger är så viktiga i förordet?

Däremot blir hon insläppt på förvånansvärt många platser. Förutom flera gästarbetare och kvinnor – med eller utan position och profession – träffar hon faktiskt två prinsar, en lärd man som utfärdar fatwor (och som blir förskräckt och bedrövad när han hör om de svenska balkongflickorna) och en före detta shariadomare. Det sägs finnas tre tabun i arabisk litteratur, sex, religion och politik, och de är uppenbarligen lika tabu i det saudiska samhället. Åsikterna om religion och tradition är lika många som personerna hon möter och de flesta dansar runt frågorna och väger sina ord på guldvåg. Storebror – eller mutawwa, sedlighetspolisen – ser allt. I det stränga Saudiarabien kan niqab, ansiktsslöjan, vara ”det svarta fängelset” men också ett sätt att få vara anonym.

Thunanders resa till Saudiarabien väcker tankar även om Sverige. Om åsiktskrockar i alla länder. Stanna upp och försök förstå en annan tankevärld, uppmanar hon i förordet. Och sanningen är väl att en sekulariserad svensk som jag inte kan förstå en starkt religiös person fullt ut. Intellektuellt sett, ja, men det räcker inte. Stark tro handlar inte om intellekt. Men den borde heller inte handla om att omyndigförklara hälften av medborgarna på grund av deras kön.