I ett SVT-reportage från ett vårdhem för dementa följde den tysta kameran kvällsbiträdet. Efter ytterligare nerdragningar var hon nu ensamt biträde på två avdelningar fördelade på två våningsplan. Det var ett inferno. Det sades aldrig, men bilderna skrev det likväl: människor i ett vårdsystem/klassystem som stavas människoförakt, ett effektivt nedbrytande av patienter, anhöriga och personal. Värdighet, vad är det?

Jenny Wrangborgs debutdiktsamling Kallskänken håller pennan precis mot den nedbrytningen, pannlampan på förtryckarmekanismerna: arbetslöshet-tacksamhet-underbemanning-individuell lönesättning – ja, nu ser jag det igen: vi har färdats långt in i den nyliberala eran. Här: vårdavdelningen utbytt mot restaurangköket.

Stilistiskt sorterar jag under ett annat tak. Där Wrangborg aldrig lämnar sin dikt utan den där sista summerande lite didaktiska slutklämmen, skulle jag ha litat mer på raderna som föregår, på att gestaltningen i dem öppnar för en skarpare läsart utan slutkläm/ pamflett. Men om jag läser Wrangborg som jag tror att hon vill bli läst, med mottot för boken som en brandfackla i ögonvrån, ”Jag förbannar den poesi som skapats av dem som vägrar ta ställning”, blir den sortens rödpenne-anmärkningar ointressanta.

Det är inte förtätning eller ironier Wrangborg vill, ingen text utanför den som står på papperet. Inte det sublima, osäkrade, oavslutade – Wrangborg vill klarspråk intryckt i dikten, raseriet som det låter på lastbryggan, vid kassalinjen, vill en dikt som kan läsas högt på torgen, mana till solidaritet och motstånd. ”Hur skulle dikterna låta om jag inte stod här?” frågar Wrangborg på ett ställe. Gissningsvis: lite fler frågetecken, högre komplexitet, men kanske också något däst, lite kokett i fonden. Stå kvar. Men skär i dököttet.