Sjukdomarnas kulturella betydelse är väl så omfattande – betänk bara tuberkulosens eller ännu hellre syfilisens smittsamma kontakt med konstarterna. Den könssjukdomen tog livet av Baudelaire, Flaubert, Maupassant, Jules de Goncourt, Heine och vidare målare som Gauguin, Manet, Toulouse-Lautrec men även kompositörer som Schubert, Donizetti och Schumann. Att sluta sina dagar i paralysie générale var 1800-talets värsta spökbild. Somliga menar att Nietzsches vansinne var syfilitiskt anlagt.

Skälet var förstås den allmänna prostitutionen i storstäderna och bordellernas sociala roll för manbarhetens riter i 1800-talets samhälle. Prostitutionen var som absinten, tillåten över disk men förföriskt farlig. Demoniseringen av kvinnan löper som en röd tråd genom allt.

Därför är det inte så underligt att 1900-talets modernism färgades av 1800-talets sexuella motiv. I själva verket grundas den modernistiska bildkonsten via porträtt av prostituerade – Manets Olympia (1865) och Picassos monumentala Flickorna i Avignon (1907).

Det var två skandalmålningar – den första ruskade om borgerlighetens moralbegrepp, den andra fick poeten Max Jacob att utbrista: ”Det här är introduktionen av syfilis i måleriet.” Själv blev jag ganska perplex när jag läste att Georges Seurats berömda målning La Grande Jatte inte avbildade en lättjefull, familjär söndagseftermiddag utan herrars kryssande i parken efter välklädda horor. Toulouse-Lautrec var mindre buskablyg eftersom han placerade sin ateljé i bordellen. Degas växlade mellan balettsalen och boudoiren.

Prostitutionen är därmed ett konstnärligt motiv som sträcker sig från klasstridernas samhälle ner i könspolitiken. Peter Cornells brett belästa, eleganta essä Mannen på gatan tar sig an det konstnärliga motivet, men fördjupar sin desto mer i själva moralkriget där de prostituerade ömsom inkluderades och exkluderades. Kurtisanerna levde sitt salongsliv, medan gatuprostitutionen mobiliserades ur arbetarklassen och trasproletariatet – ”de farliga klasserna”. Åtskilliga internerades på det hiskliga Saint Lazare-sjukhuset i allmänpreventivt syfte, andra arbetade i hemlighet som så kallade clandestines.

I detta moralkrig förfasade sig medelklassen medan socialisterna stormade mot kapitalistisk utsugning och anarkisterna fann de sant upproriska bland gatflickornas brigad. Den politiska debatten gick i vågor och abolitionisterna – de som ville avskaffa prostitutionen – såg syfilisen som en akut samhällsfara.

Cornell ger oss med lätt hand den breda samhällsbilden och exemplifierar den i konst, men med tanke på att Cornell är konstkritiker hade jag gärna sett ännu mer av just bildstudier (ja, hur var det med Seurat egentligen?).

När han väl gör det pekar han förstås på hur Picassos Flickorna i Avignon skär rätt in i en social moralböld genom att skapa ett afro-primitivistiskt drama mellan ”attraktion och undergång, fara och urkraft”. Konstnären var liksom horan samhällets outsiders. Där fanns en identifikation som vi kan följa från Baudelaire till Giacometti, men där surrealisterna intressant nog avvek. Bordellen var mest borgerlig snuskteater - nostalgie de la boue, längtan till lorten - för de tindrande surrealister som i stället hyllade ”den galna kärleken”.

Dissidenter fanns förstås – den framtida superstalinisten Aragon och den prydlige erotomanen Bataille. De flesta herrarna i den tidens offentlighet hamnade förr eller senare på bordellen. Där i kvinnotemplet kunde de leva upp till illusionen om sig själva som oidipala förförare. En berömd inrättning i Paris hette betecknande nog Le Sphinx.