Det tar ett tag innan jag hittar in i Kristin Bergets andra diktsamling Der ganze Weg. Allt är i upplösning, flytande, i sönderfall. Diktarjaget vrider sig queert ur allt det som jaget blivit upplärt att vara: det snåla könet, det självbestämmande språket, alla sorters renlighet och helighet. Man hamnar i städer som kanske ligger i Europa, men lika gärna kan ligga i rovdjursskogen eller i den begärande, flerkönade kroppen. ”Det är här vi befinner oss/ Gränserna är inte längre bevakade/Kropparna är öppnade”

Boken, som introducerar norska Kristin Berget på svenska, kommer med en utmaning: hur läser jag utan att städa upp i texten? Hur låta det som vill flyta förbli flytande och mjukt utan att fånga in det i en fördom? Det är svårt, jag börjar om och börjar om.

Jaget vill vara teori, en hållbar logik, men sorgen är påtaglig. Den finns där hela tiden, malande och mörk i den stora identitetsupplösningen, och efterhand blir det den som griper mig. Det finns en tomhet, tycks sorgen säga, som man måste härda ut att vara i.

Queer är ett svårfångat begrepp och på senare tid så sönderkramat att jag ibland har svårt att använda det – hur kan det queera fortsätta vara queert när det nu är så omfamnat? – men Berget ger mig lust att använda ordet igen.

Lite senare läser jag Omslag en antologi med nyskriven poesi som har samlats under queer-rubriken. Jag reagerar på att listan med författarnamn är exakt den förväntade, men glädjer mig åt flera av texterna, inte minst Mara Lees barbariska dikter och Sofia Klittmark/ Sofia Pulls gemensamma firande av en flickighet som svämmar över. ”Vad i texten är queert? Frågan är mer intressant än svaret”, säger Hanna Hallgren i dialog med Jenny Tunedal. Sant. Frågan i sig är en spårhund som man kan låta sig ledas av, på väg bort från heteronormen.