Jag anar att de flesta människor när de tvingas stå till svars idylliserar sin egen livssituation. Vi hyvlar bort kanterna, filar bort besvärande flisor, och det är förståeligt. I grunden är det en fråga om överlevnad, om att värja sig mot egna tillkortakommanden, om det så handlar om de egna barnen, äktenskapet, ekonomin eller jobbet.

Den finländske författaren Kari Hotakainen har blivit flerfaldigt prisad under 2000-talet. Löpgravsvägen (2002) belönades med både Finlandiapriset och Nordiska rådets litteraturpris, och den nu aktuella Människans lott har i år tilldelats Runebergspriset. Dessa romaner är, liksom Hotakainens övriga två på svenska, förvisso skickligt komponerade berättelser om just självbedrägerier, men deras verkliga storhet kan diskuteras.

I upptakten till Människans lott köper en författare för en ansenlig summa euro en äldre kvinnas historia i syfte att komma ur skapandets kramp. Ganska snart inser han dock att denna pensionerade garnhandlares livsöde i högsta grad är tillrättalagd. De utflugna barnen är inte fullt så lyckade som hon vill ge sken av, maken har valt att gå in i vedbodens stumhet, i det förflutna ruvar ett självmord.

Hotakainen arbetar även denna gång med parallella röster, föräldraparets, barnens, sambons, författarens, samt en snudd på obegriplig gestalt som väl skall symbolisera en skenande marknadsekonomis baksidor. Drivet fogas i och för sig dessa samman till en helhetsbild över en i själva verket ganska normal familj, men det stora problemet för Hotakainen är att han vill skildra mycket mer än så.

Liksom i Löpgravsvägen slår allvaret ut satiren och vice versa. Resultatet är varken speciellt oroväckande eller roligt, hur välskriven denna roman än är. Vidöppna dörrar slås in och av den underliggande kritiken mot ett främlingsfientligt, hårt västinfluerat och brödköande Finland blir i stort sett intet.