En halv gul sol, nigerianska Chimamanda Ngozi Adichies episka genombrottsroman, är en stor succé. Inte minst bokbloggarna sprider sitt gillande. Kombinationen av krigs- och kärleksskildring tycks tilltala breda läsargrupper. 70 000 sålda exemplar måste vara rekord för en samtida afrikansk roman, och kan kanske ge en välbehövlig impuls till stora förlag att satsa mer på utomeuropeisk litteratur. I alla händelser kommer nu Adichies debutbok Lila hibiskus från 2003 i svensk översättning.

Om En halv gul sol skildrade ett krig mellan en federal stat och en utbrytarrepublik, skildrar Lila hibiskus ett krig inom familjen. Femtonåriga Kambili är berättare. Men hennes perspektiv är genomsyrat av författarrösten, i små distanserande ironier. Kambili är nämligen nästintill stum, både själsligt och språkligt. Detta eftersom hennes liv är underkastat den mest vidriga systematiska tortyr, utövad av familjefadern.

Han är from katolik, och hans uttryck för det kristna kärleksbudskapet består i att piska in lydnad och pietet i sin hustru och sina barn. Genom att skålla dem med kokande vatten och sparka sönder benen i deras kroppar ska han rena dem från synd.

De inledande partierna av romanen känns som ett strypgrepp, eftersom Adichie så skickligt återger hur klaustrofobiskt ett liv i konstant fruktan ter sig. Hur den slagna hundvalpen följer husses minsta nyck, av iver att vara till lags, hur härskarens hela världsbild övertas och betraktas som självklar, fastän den är grotesk och verklighetsfrämmande. Med andra ord hur solidaritet med förtryckaren uppstår.

Familjefadern är en ”Stor Man”, han äger livsmedelsfabriker, han har ”kontakter utomlands” och hans familj lever lyxliv i överflöd mitt i skriande fattigdom. Hans dogmatiska fromhet och hans rika gåvor till kyrkan ger honom en särställning med krypande fjäsk. Paradoxalt nog är han också demokrat, hyllad av Amnesty: mitt under en av Nigerias många militärdiktaturer – troligen Sani Abachas blodsregim på 1990-talet – stödjer han en oppositionell dagstidning och dess orädde utgivare. Som tur är för hans barn, vilka han nästan slår ihjäl, har han också en frispråkig, stark och självständig syster. När Kambilis faster förstår hur illa det är ställt skänker hon sina brorsbarn skydd i sitt hem.

Adichies skildring har vissa urskiljbart självbiografiska drag: släktens hemby heter Abba, universitetsstaden Nsukka, där den räddande fastern bor och undervisar, är Adichies uppväxtort. Och namnet på fastern, Ifeoma, är namnet på Adichies egen mor. När Kambili väl börjar frigöra sig från skräckväldet blir boken en mera konventionell tonårsskildring: hon förälskar sig i en fotbollsspelande präst, hon vågar börja tala, och hon lär sig att skratta och sjunga.

Men trots den nära och kärleksfulla gestaltningen av Kambili är det porträttet av Eugene, familjetyrannen, som gör romanen intressant. Han är en kolonial figur, hela hans historia och psykologi kan också tolkas som solidaritet med förtryckaren. Han tar intensivt avstånd från sin egen far, därför att denne fortfarande ägnar sig åt förfaderskult och offrar åt igbofolkets gamla gudar. Eugene känner tacksamhetsskuld mot de missionärer som givit honom möjlighet att studera i England, vilket har gjort honom rik. Hans groteska lydnadskrav och bigotteri är förstås en spegelbild av kolonialistens rädsla för att ”go native”. Religionen är synonym med disciplin. Ju frommare han är, ju mera han piskar sina barn för att de ska vara renläriga, desto mindre är risken att han ska sjunka tillbaka till stamsamhällesnivån. Han försöker slå bort afrikanen inom sig själv.

Ändå är han inte mera västerländsk än att han fortfarande måste uppfylla plikterna som släktöverhuvud: det vill säga dela med sig av sitt överflöd till hela släktbyn. Till och med engagemanget för demokrati och yttrandefrihet kan tolkas som solidaritet med kolonialmakten. Om han vill tvätta sin svarta hud vit, om han vill uppnå västerlänningarnas acceptans, måste han naturligtvis också brinna för västerländska politiska värderingar.

Fadern, som satiriskt nog kallas ”Papa” av sina hunsade barn, är en spegelbild. Inte bara, kanske inte ens främst, av den patriarkala religion vars främsta bön börjar Fader Vår. Han är en spegelbild av att tvångsmässigt förneka sitt ursprung. Hans akademiska syster bildar en kontrast även i detta: hon har sin kritiska uppfattning om militärdiktaturen helt klar, men hon behöver inte skryta med den. Och hon har inga problem med att jämka samman sin katolska tro med traditionen. Hon är accepterande, och gamle farfar får dö i frid på hennes veranda. Det är en mycket vacker bild av tolerans och sann människokärlek, och att modernitet och historia faktiskt kan komma överens, i ömsesidig respekt.