Vad är det för fel på Göteborg? Det är inte utan att man börjar undra hur det står till med staden i väster när korruptionsanklagelser och stolliga politiska beslut avlöser varandra slag i slag.

Mycket talar för att det finns ett samband mellan det nyligen invigda Pariserhjulet vid Lilla Bommen, den föreslagna stängningen av Konsthallen och mutskandalen inom idrotts - och föreningsförvaltningen. Det här är staden där man är överens innan man är överens och där vänskapsbanden mellan makthavare och kommersiella intressen gör beslutsprocesserna suddiga och ibland till rena illusionisttrick.

Det handlar om en syn på kulturens plats i offentligheten som är raka motsatsen till den idealism som för ungefär 100 år sedan ledde till de stora kulturinstitutionernas etablering i stadsbilden. Då trodde man på bildningens roll i samhällsbygget. Nu tror man på evenemang och geschäft.

Eller är detta en närsynt, eller rentav felaktig bild? Har den politiska kultur som prioriterar kommers och lokala perspektiv alltid dominerat på bekostnad av mer kosmopolitiska hållningar?

För den som vill fördjupa sig i bilden av Göteborgs dubbelhet och janusidentitet, rekommenderas historikern Jan Christensens studie Liberalernas stad, med undertiteln Fattigvård och kulturdonationer i 1800-talets Göteborg. Här sätts kulturvisionärer som SA Hedlund (1821–1900) och Torgny Segerstedt (1876–1945) in i sitt sammanhang, och man förstår hur dagens motsättningar delvis bottnar i mycket gamla konflikter.

Den borgerliga radikalism som fick ett av sina främsta uttryck i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, där Hedlund och Segerstedt var redaktörer, beskrivs som ”ett liberalt undantag i en massivt konservativ region”, och själva idén om Göteborgsliberalismen framstår i Christensens skildring som något av en mytbildning. Som om dess främs­ta kännetecken vore att släta ut skillnader. Snarare än att konsekvent stå för frihetliga och kulturliberala ideal.

Det har funnits viktiga vägröjare genom historien, och personer som Pontus Fürstenberg, Herman och Charlotte Mannheimer, Wilhelm Stenhammar och Per Lindberg bidrog under decennierna före och efter 1900 till att göra Göteborg till en öppen och nyfiken kulturstad. Men dessa idealister var snarare undantag än uttryck för en allmän politisk vilja, och Christensen beskriver hur de ofta hade att kämpa mot en provinsiell och ekonomistiskt präglad stadsanda. ”Trötta på Göteborgs stämpel som materialistisk krämarstad i vilken konsten på sin höjd tilldelades en dekorativ funktion ville tongivande personer i societeten skapa förutsättningar för ett mer dynamiskt kulturliv.”

I det gemensamma pressmeddelandet från Socialdemokraterna och Miljöpartiet, daterat 21 maj 2010, som talar om en flytt av Konsthallen till ett nytt kulturhus vid Backaplan tänkt att invigas 2015, säger kulturkommunalrådet Helena Nyhus: ”Den nuvarande konsthallen på Götaplatsen byggdes då synen på konst och besökare var betydligt annorlunda jämfört med idag. Dagens lokaler är vackra, men också otillgängliga och framför allt inte lämpliga för visning av samtidskonst.”

Det är ett bisarrt men också avslöjande uttalande. Ja, synen på konst och besökare, som låg bakom att Konsthallen och Göteborgs konstmuseum kunde invigas 1923, var nog rejält annorlunda. Den materialistiska krämarandan har knappast försvunnit, och det är en talande bild att operahuset i hamnen numera är omgivet av hjul; västerut är det rouletterna som snurrar på Casinot och strax öster om entrén står det nya Göteborgshjulet.

Ett avslöjande kapitel i Christensens bok handlar om de olika intressen som stred om inriktningen av jubileumsutställningen 1923, vars syfte var att fira 300-årsminnet av Göteborgs tillkomst 1621 (man kan undra om det är förseningen på två år som, via åtskilliga omvägar, är förklaringen till Andres Lokkos uttalande om att man får vrida klockan tillbaka två år när man anländer till Göteborg).

Jubileumsutställningen var ett initiativ av stadsfullmäktiges ordförande Axel Carlander. Han tänkte sig det hela som en exposé över stadens karaktär genom århundradena, men ville samtidigt motverka de intressen ”inom en del detaljhandelskretsar” som framförallt önskade en industriutställning. I stället ville han satsa på ”en kulturhistorisk utställning som kunde åskådliggöra Göteborgs utveckling genom tiderna och dess insats på kulturens område”. De högerkrafter som företräddes av Göteborgs Morgonpost och som mest av allt ville ha en utställning inriktad på industri och handel, svarade att det enbart var ”en begränsad krets” som var intresserad av ”Göteborgs ideellt och materiellt kulturella utveckling”. Sättet att argumentera känns igen, eller hur?

Åtskilliga av stadens mer kända riktmärken tillkommer just 1923. Förutom Konsthallen och Konstmuseet öppnas till exempel Liseberg, Naturhistoriska museet, Botaniska trädgården och Slottsskogsvallens idrottsanläggning under jubileumsutställningens år.

Maktbalansen mellan de kommersiella och kulturella intressena är något av en nyckel till stadsbilden. Den som promenerar från Slottsskogsvallen, förbi Botaniska, Naturhistoriska, och patriciervillorna på Föreningsgatan, fram till Götaplatsens mastodontartade trappor som leder upp till Konstmuseets gamla entré, blir varse hur 1923 lever kvar som en frågeställning: Vad betyder tron på konst och kultur för det gemensamma minnet, och vad händer med ett samhälle som slutar att tro på konsten?

Från Götaplatsen kan man studera det Göteborgshjul som snurrar runt, runt. Men det öga som finns där innanför de roterande korgarna, blundar det eller är det öppet? Och vad ser det i så fall?