Ett snabbt litet snitt. Knappt så det märks, blöder inte ens. Skära sig på papperskant känns alltid så billigt, overkligt och pinsamt, men att råka göra det under läsning av en samtida krigsskildring blir något av en logisk händelse och konsekvens. Jag kan lättad bläddra vidare med fingertoppen i behåll, samtidigt som beskrivningarna och bilderna av sargade människor faktiskt måste få tillfälle att sticka ur sin bok. För de finns ju inte bara där mellan pärmarna på de norska läkarna Mads Gilbert (född 1947) och Erik Fosses (född 1950) nyss svensköversatta Ögonen i Gaza. Åtskilliga lever i minnet hos sina anhöriga. Andra strävar på med vardagen i ett Palestina präglat av ockupation, svält och isolering. Niomånadersflickan Jumana som i början av förra av året fick delar av ena handen bortsprängd har kanske börjat gå och prata. Och den då sexårige Essidin har nog vuxit ur den khakibruna Old Navy-jackan, som hjälpligt skylde de splitterskador i buk och bröstkorg han opererades för av Mads Gilbert på al-Shifa-sjukhuset i Gaza stad.

Dit anländer på nyårsafton 2008 de båda norrmännen via Osloflyg och knagglig biltransport från Kairo. Och där rasar fortfarande en knapp vecka senare både ett krig – med förarlösa stridsflygplan dirigerade från Israel – och en vrede hos de människor som förvandlats till levande måltavlor.

Så här uttrycker sig till exempel den sårade Essidins mormor över Israels då nyss inledda ”Operation gjutet bly”, och den blockad av Gaza som påbörjats ett par år tidigare efter det att Hamas i ett fritt val fått drygt fyrtio procent av rösterna: ”Blockaden har utarmat oss i åratal, vi har ingen mat att ge till våra egna barn. Vi har ingen mat att äta själva så att vi orkar med det hårda livet i Gaza. Varför ska vi fattiga, vanliga människor först tvingas till svält för att därefter bombas?” Sedan tillägger kvinnan att hon aldrig varit politiskt aktiv, likafullt hållit på Fatah men att det nu bara är ”Hamas, Hamas, Hamas” intill hennes ”sista dag”.

Så blir detta Hamas till spöke, slagträ eller halmstrå. För blandat med Gilberts och Fosses uppjagade operationsrapporter, krislägesmejl till utländsk press och lagom uthärdligt kollegiala gnabbande, finns också redogörelserna för hur pratet och propagandan om den terrorstämplade organisationen antingen tillgrips för att motsätta sig, ignorera eller försvara ockupationen av en milsbred, maratonlång landremsa utmed Medelhavet. ”Israels mål är att ge invånarna i Gaza ett så hårt slag att de tappar lusten att skjuta mot Israel” citeras president Shimon Peres från ett tal efter den nära tre veckor långa Gjutet bly-attacken, och tydligare än så kan väl inte tanken om kollektiv bestraffning kombineras med maningen om fortsatt, väpnat Hamasmotstånd.

Under militäroffensiven som enligt Peres ”till 90 procent gått enligt planerna” dog för övrigt 13 israeler och drygt 1 400 palestinier. Antalet dödsoffer fastslogs i höstas i den så kallade Goldstonerapporten, vilken togs fram på uppdrag av en FN-kommission och som också finns i sammanfattning på svenska.

Rapporten kritiserar såväl Hamas som den palestinska myndigheten på Västbanken för våld och förtryck mot politiska motståndare, men konstaterar därutöver bland annat att den israeliska statsmaktens godtyckliga dödande av palestinska civila utgör ett brott mot rätten till liv, och att blockaden av Gaza är en förbrytelse mot Genèvekonventionen. Dessutom gör den klart att ”ockupationens upphörande är en förutsättning för återinrättandet av ett värdigt liv för palestinierna.”

Och man kan väl anta att det mer än jakten på publicitet och hjältegloria är den där rätten till värdighet, som får två välfödda läkarprofessorer att överge den trygga, nordiska mellandagslunken för en plats med konstant brist på sömn, lugn och arbetsro, bröd, vatten och sjukhussängar. Som grundare av biståndsorganisationen Norwac, Palestinakommittéaktivister och erfarna yrkesmän har de också varit med förut. Vet att det alltid är svårt att slippa in, stanna kvar och ge sig av. Mads Gilbert drar sig in i det sista för att lämna kolleger och patienter på al-Shifa-sjukhuset, men när han och Erik Fosse väl börjar resan hem med ambulanskonvoj mot Egypten håller de på att fastna i en bombad gränsanläggning.

När bomberna innan dess faller över grönsaksmarknaden på Palestine Square skickar Mads Gilbert ett darrigt sms till sina bekanta, barn och en del medier, antagligen mer i upprördhet över det inträffade än att han just avfärdats som ”Hamas propagandadoktor” av Fox News. ”Berätta för andra, skicka vidare, ropa det vidare. Eller GÖR NÅGOT! GÖR MER! Nu lever vi i historieboken, allihop!”, skriver Gilbert, efter att ha funnit sig vara i ett ”Hades” som vadar i ”död, blod och avslitna lemmar.”

Ögonen i Gaza är naturligt nog ingen stor litteratur, eftersom dess författare bedyrar att de lagt mer tid på att lappa ihop kroppar än knacka tangenter. Däremot är det skarp och skakande läsning från en krigsskådeplats dit inga utländska reportrar släppts fram. Att två västdoktorers vittnesmål väcker större internationell genklang än de inhemska journalisternas rapporter, säger också en del om omvärldens förhållningssätt till det där eviga problemet Palestina.