Jo Nesbøs nya kriminalroman – den åttonde om den gravt alkoholiserade polisen Harry Hole – är en tegelsten på 647 sidor, indelad i svindlande 95 kapitel. Jo, den här norske författaren och kulturpersonligheten skriver både effektivt och spännande, men ingen hade dött om han skippat ett par sidospår och dragit ner på Holes jorden runt-flängande, för att få ner boken till ett mer hanterbart format.

Pansarhjärta inleds i karaktäristisk hårdkokt, lakoniskt humoristisk Nesbøstil med en doftrik beskrivning från det sunkiga Chungking Mansion, på Hongkongs bakgator. Efter det traumatiska Snömannenfallet är Hole nere för räkning. Han har börjat röka opium, han har blivit av med passet och han har en stor spelskuld till triaden när Oslopolisen Kaja Solness får det på papperet omöjliga uppdraget att åka till Hongkong och försöka locka med sig den briljante mordutredaren hem till Norge, för att fånga en seriemördare.

Sedan är det full fart. Nesbø växlar stadigt mellan mördarens, offrens och utredarnas perspektiv, han har flera oväntade vändningar på lager, han dunkar in referenser till Sex Pistols, Robert Altmans filmer, Marlon Brando och sångtexten till Tracy Chapmans Fast car. Han låter Hole gå sina brottningsmatcher med inre demoner, och med lockande Jim Beam-flaskor.

Med åren har Nesbøs romaner blivit mer action­drivna och våldsdetaljerade, mer internationella i stilen. Böckerna, i synnerhet de två senaste, nästan skriker efter att bli filmade. Det var ingen högoddsare när produktionsbolaget Yellow Bird (Millennium, Wallander) uttryckte intresse för Harry Hole, men var tusan hittar man en blond tvåmetersgubbe som kan göra rollen trovärdigt?