Jag kan inte sluta tänka på Birgit Häggkvists novell Försöksråttan ur samlingen med samma namn. Det är ett par år sedan jag läste den, men historien sitter i minnet som ömmandet i en trasig tand, då och då måste jag dit och peta på den. Få har skrivit om mobbning och utstötandets mekanismer så uppfodrande som Häggkvist gör i den här novellen, det är rena mardrömsresan in i en mobbledares psyke och svaghetsföraktande logik.

Försöksråttan handlade om vardags­sadism, men kanske framförallt om skam. Den där skammen som blir ett klister mellan förövaren, offer och medlöpare, ja själva förutsättningen för att en mobbnings­situation ska kunna fortgå. Också i Häggkvist nya, självbiografiska uppväxtskildring från Norrbotten, A, spelar skam en viktig roll. Fast den här gången är skammen klass­betingad, en ursprungets skam.

Det börjar med ett uppbrott; berättaren, flickan ska resa iväg för att börja i realskolan och längtar intensivt efter nya tankar som ska vara något helt annat än de tankar som tänks hemma på gården. Hemma har hon tyckt sig märka att tingen bestämmer tankarna. Man tänker på kostnader, på mått och funktioner, ja kort sagt på det man sysslar med. ”Nu ska jag diska. Nu diskar jag. Nu har jag diskat.” Sådana saker. Att istället tänka på det som huvudet bestämmer lockar flickan något oerhört. Hon har en vag och idealiserande bild av ”de andra” vars tänkande helt och hållet kommer inifrån, de som står i kontakt med det hon kallar Det Oerhörda: ”Jag var säker på att för dem var det annorlunda. Hur djupt de än drog åt sig andan så märkte de inget förbud. De tänkte på det som huvudet bestämde.” Just sådan vill hon bli.

Som flickan har förstått det vill föräldrarna att hon ska studera. De har själva avbrutna studier på teknisk skola och folkhögskola bakom sig, i bokhyllan står böckerna från Svalans bokklubb och att kunna uttrycka sig väl anses vara en viktig egenskap. Men just när hon ska köras iväg till skolan i morbroderns fiskbil förnimmer flickan ett annat, ordlöst, meddelande från föräldrarna: det hon gör nu är skamligt och fult och egentligen inte för henne. Detta ordlösa bär hon med sig genom alla skolåren.

På ytan är flickan kaxig och smart, men det är som om hon lever i en paralysering, hypermedveten om det sociala spelet och hela tiden upptagen med att spela det på smartaste sätt, samtidigt utelämnad till det. Ju bättre det går i skolan desto större känns skulden inför föräldrarna, ja inför alla i världen, som inte får studera som hon – en skuld som når sin kulmen när en lärare utser henne till klassens geni.

Liksom i Försöksråttan är trycket högt och transportsträckorna få. Det finns ingen vila för flickan och heller inte för läsaren. Häggkvist är en mästare på att skriva laddad inre monolog. Medan vardagen puttrar på går flickans tankar på högvarv: Hur ska hon vara för att bli det hon kallar ogenomtränglig? Hur ska hon mäkta med att bära sin avvikelse utan licens? Hur ska hon kunna riskera att bli den som uttalar det där ordet som kanske ingen har sagt förut eller den som står där blottad i de andras kyliga förvåning, utelämnad till ögonen som säger vi vet ju att det där inte är du.

Scenerna i föräldrahemmet hör till romanens höjdpunkter. Föräldrarnas, särskilt faderns, livsbesvikelse gestaltas svidande fint, oftast ordlöst och subtilt, men någon gång också i oväntad handling. Som när fadern en dag vid middagsbordet plötsligt får ett aggressivt ryck och öser upp en hel skål med jordgubbar på sonens tallrik samtidigt som dotterns får vara tom. ”Det är den som arbetar som ska äta.”

Det är en klaustrofobisk berättelse, man sitter fast i flickans huvud, översköljs av tankarna. I stunder blir jag bedövad av högtrycket i texten och längtar efter avstånd. Men framför allt är Häggkvists roman en alldeles lysande skildring av hur underordning verkar djupt inifrån, hur den sätter sig som en rad förbud i kroppen och i språket, och om vad som kan hända med den människa som vill bryta den.

Något förlösande ögonblick kommer egentligen aldrig, i alla fall inte ett sådant som flickan drömde om som barn. Lärarnas tankar är inte så fria som flickan tog för givet och hon lever som gisslantagen av den skuld som är ”oåtkomlig för det huvudet bedömer och bestämmer.” När flickan i sista kapitlet sitter på tåget på väg mot Uppsala är hennes slitning starkare än någonsin: en del av henne hungrar efter att komma till lärdomsstaden, en annan del vill vara någon helt annanstans.