Zeina Abiracheds serieroman Svalornas lek kan sällas till det led av verk som själv­biografiskt reflekterar över de för Mellanöstern traumatiska åren kring 1980. Jag tänker då inte bara på Marjane Satrapis serieroman Persepolis, som skildrar ungdomens uppbrott jämte den islamska revolutionen, utan också på Ari Folman, som i sin animerade dokumentär Waltz with Bashir närmar sig 1982 års massakrer av palestinska flyktingar via terapeutiskt minnesarbete.

Samma krig, det libanesiska inbördeskriget, utgör nu fond för Svalornas lek, som jämförts med Persepolis. Bortsett från att de båda svartvita serierna skildrar uppväxt under krig har jag dock svårt att se likheter. Den senare är en utvecklingsroman av typiskt snitt, medan Svalornas lek är ett kammarspel förlagt till en kväll, och en foajé alldeles jämte ”den gröna linjen”, som skiljde västra Beirut från övriga Libanon. I väntan på föräldrarnas återkomst, försöker den unga Zeina och hennes bror att tillsammans med övriga invånare i hyreshuset hålla oro och krig på avstånd genom lekar, litteratur och livshistorier – ett slags barnens realpolitiska Sheherezade.

Fiktionens kraft blir både berättelsens styrka och svaghet. Styrka på så vis att den vittnar om ett liv bortom krigets rigiditet; svaghet genom att den samtidigt förtränger sakernas allvarliga tillstånd (trauman illustreras av kommenterade, svarta bildrutor). Detta förtar dock inte den verkliga läsglädje som infinner sig då man dras in i Abiracheds komiska och lustfyllda kompositioner, med starka influenser från filmen.

Tydligast blir kanske förtrogenheten med Jacques Tatis sätt att genom små skillnader och upprepningar frammana komiska effekter. Abirached utnyttjar också sinnrikt bildrutornas storlek och placering för att skapa en övergripande rytm i läsningen, som svarar mot de mindre händelserna. Detta ständiga fluktuerande i idé, motiv och rytm framstår som en strategi för att hitta nödvändiga andningshål i en alltför tryckande miljö – precis som svalornas resor och återvändanden. Den fungerar utmärkt.