Det är nog inte så många som vet att Anne Charlotte Leffler under 1880-talet var den mest spelade dramatikern i Sverige och att hon ute i Europa var välkänd och omsvärmad. Ellen Key skrev en biografi över sin vän 1893. En självbiografi med brev och dagböcker kom 1922 och sen dess har det enbart droppat in uppsatser och artiklar. Nu finns emellertid en färsk bok om Anne Charlotte Leffler med en titel lånad från en av hennes pjäser, Den kärleken. Författare är Tove Leffler som därmed gör sin romandebut.

Anne Charlotte Leffler skrev också noveller och romaner. Hon var en idédiktare hela tiden sysselsatt med samtidens frågor. Radikal i sitt uppror mot dåtidens konventioner stred hon för kvinnors rätt till arbete, till kärlek och för ett bejakande av den egna sexualiteten, av erotiken (hellre kärlek utan äktenskap, än äktenskap utan kärlek). Hennes sentida släkting skriver inte så mycket om författarskapet, där­emot om hennes liv, där hon försökte leva som hon lärde.

Romanen, ja, om man nu skall kalla den så, interfolierad som berättelsen är med Tove Lefflers beskrivning av sina egna resor i Anne Charlotte Lefflers fotspår. De korta stilbrytande styckena slår en brygga mellan nutid och dåtid och reflekterar förändringar, eller likheter. Tove Leffler koncentrerar sig på sin döda släktings fyra sista år och begränsar därmed sin uppgift och vad blir resultatet? En kärleksroman, en berättelse om en stridbar kvinna, om en tid som gått? Boken blir lite av varje: biografi, fiktion, tidsskildring. Något obestämd alltså, men rolig att läsa.

Det är under Anne Charlotte Lefflers sista år, som det stora uppbrottet sker ur ett konvenansäktenskap. Hon ger sig ut på resa i Europa undan en allt trångsyntare kritik hemma, där hon utmålas som omoralisk och texterna som obscena. Var helst den intellektuella eliten finns välkomnas hon. Hennes vänner är många: Axel Munthe, Henrik Ibsen och Oscar Wilde är bara några av de namnkunniga. Hon, den djärva resenären, far till Algeriet och så till Neapel och där möter hon sin sista och största kärlek i den unge matematikern Pasquale de Pezzo, son till en hertig. De gifter sig så småningom, trots motstånd från den rika, ärkekonservativa katolska familjen. De får en son och när han är fyra månader gammal dör Anne Charlotte Leffler.

Som en röd tråd finns vänskapen med den berömda matematikern Sonja Kovalevsky och den danske man hon aldrig fick älska (gift familjefar som han var). Alla dessa brev, som långt före mejlens tid, skickas kors och tvärs var helst Anne Charlotte Leffler befinner sig, lägger till kunskap om hennes person. Runt det som är försöket att skildra hennes liv och övertygelser finns beskrivningar av europeiska miljöer, tankeströmningar och historia. Atmosfärrikt, men också kortfattat, journalistiskt effektivt. Den rödaste tråden av dem alla: kärleken i den svåra praktiken och som jämlik idé, som dröm. Det är mycket på en gång. Ibland undrar jag över vilken riktning berättelsen skall ta och vilken Leffler det är som talar och vad som är dikt och vad som är verklighet.