Första kapitelrubriken i franska succé­författaren Muriel Barberys roman Smaken indikerar att vi är tillbaka i den fashionabla fastigheten på Rue de Grenelle i Paris. En kär återkomst för alla som föll pladask för Igelkottens elegans, som kom i svensk översättning förra året.

Strax ersätts dock min glada förväntan av en lätt förvirring: vart tog den intelligenta precisionen i resonemangen och den kärva charmen vägen? Ordningsföljden i den svenska såväl som engelska utgivningen spelar läsaren ett spratt. Smaken är Barberys debut­roman som utkom redan 2000 i hemlandet och när man väl fått det klart för sig kan man luta sig tillbaka och läsa boken som en förövning inför det senare mästerverket. Miljön, persongalle­riet och ingredienser som maktmissbruk och hisnande klassklyftor finns redan på plats, men perspektivet är ett annat, upstairs i stället för downstairs, i både bokstavlig och bildlig bemärkelse.

En tyrann ligger på dödsbädden. Den världsberömde gastronomikritikern Pierre Arthens – som författaren för övrigt tar död på även i Igelkottens elegans – drabbas av en hjärtinfarkt och husläkaren uppskattar att han har 48 timmar kvar att leva. Den knappa tiden ägnar han inte åt att ta farväl av familjen, som han enligt egen utsago gjort sitt bästa för att ”förgöra och förstöra”. I stället låter han i proustsk anda en smakupplevelse föra honom tillbaka till flydda dagar. Smaken gäckar honom i det längsta, men till slut kan han liksom den kallhjärtade tidningsmagnaten i Citizen Kane uttala sitt eget Rosebud, essensen av det ”verkligt äkta och genuina i mitt liv”.

Problemet är att Arthens visserligen kan servera djupsinnigheter som att brödet är ”vårt viktigaste verktyg för självrannsakan” men det blir bara aptitretare som inte följs av någon mer mättande föda.