Efter succéerna med Ficktjuven och Kyssa sammet är förväntningarna höga på Sarah Waters femte roman Främlingen i huset, som inte har något av den slamriga och pikanta aura som präglar hennes mest omtyckta böcker om det viktorianska England.

Berättelsen tilldrar sig på det gamla godset Hundreds Hall, som tillhör den en gång så förmögna släkten Ayres. Både godset och familjen har sett sina glansdagar och nu, efter andra världskrigets slut, kämpar Roderick och Caroline Ayres och deras mor för att det fallfärdiga huset inte ska rasa samman. En dag när tjänsteflickan Betty blir sjuk ringer man efter doktor Faraday, en man på 40 plus som har vuxit upp i området men under helt andra förhållanden; hans mamma arbetade som guvernant på Hundreds Hall när hon levde. Doktorn och familjen gillar varandra och han, totalt fascinerad av den fina familjens excentriska liv, börjar åka ut dit allt oftare. De får lite liv i sin isolerade tillvaro och han får leka godsherre. Snart börjar mystiska saker hända och gränserna mellan doktorns och familjens liv suddas ut.

Waters är en smart författare, därför kan jag inte förstå varför hon ägnat så mycket tid åt att skriva den här boken. Att karaktärerna är någorlunda genomarbetade räddar inte den livlösa berättelsen. Klasskonflikten som ska ligga där och vibrera är ytligt tecknad och vissa centrala motiv, som doktor Faradays desperata vurm för godset, är obegripliga. Andra saker, som scener och beskrivningar, återkommer några gånger för mycket och tynger den redan överkaraktäriserade inramningen. Waters är annars bra på att gestalta för tiden rådande dofter, stämningar och maktförhållanden men här blir det bara redovisande och oengagerat. Att hon dessutom gått ifrån homotemat gör inte saken bättre.