I sin nya bok Å alla kära systrar! (titeln hämtad ur Margareta Garpe och Suzanne Ostens Jösses flickor!) berättar litteraturprofessorn, kvinnolitteraturhistorikern och kvinnoaktivisten Ebba Witt-Brattström om sin ungdoms engagemang i Grupp 8 på sjuttiotalet, och hur det kom att prägla hennes liv. Hon vill återupprätta den kvinnokamp som då bedrevs, och visa på dess varaktiga resultat.

Jag gillar att boken fullföljer sin målsättning. Den påminner om en tid då det var roligt att vara ung kvinna. Man gladdes åt sitt kön och gick på kvinnofestival med spädbarnet vid bröstet. Och när jag fick mitt första jobb som städerska i början av 1980-talet blev jag inte bara statsanställd (man hade ännu inte börjat leja ut städningen till profithungriga städbolag), utan fick dessutom en anständig lön – det lyckade resultatet av sjuttiotalets städerskestrejker, som fått så mycket stöd av landets alla kvinnoaktivister. Dessutom mötte jag en klassöverskridande kvinnogemenskap, som jag aldrig träffat på bland mina partiaktiva kamrater på universitetet. Kvinnobulletinen, Grupp 8:s tidskrift, kunde man läsa för nöjes skull. Utan att ha gått någon marxistisk grundkurs log man åt de satiriska bilderna av manssamhällets orättvisor och kvinnoförtryck. Och kände igen sig. Det var pedagogisk propaganda. Och uppiggande kvinnligt övermod – för oss som inte var med i rörelsen.

”Det privata är politiskt” säger Ebba Witt-Brattström. Och visar foton av femtiotalsbarnet Ebba i barnkrubban, och av sextiotalsflickan Ebba i skoluniform – hon gick i en privatskola med enbart flickor. Och sedan kommer sjuttiotalet: en smärt, rundkindad ung Ebba på studiecirkel, kvinnoläger, sommaruniversitet, med barn i famnen och ivrigt sysselsatt med att redigera Kvinnobulletinen som nådde långt utanför kvinnoaktivisternas led under ett decennium, och överlevde i ytterligare två.

Att upphöja sin egen ungdom till en historisk epok som orättvist har hamnat i skuggan är förstås naturligt för en memoarförfattare, som ser tillbaka på sitt liv och upptäcker hur avgörande ungdomens upplevelser har varit. För så är det väl för oss alla.

Men visst är det sant att sjuttiotalet var en tid som sjöd av nyväckt medvetenhet.

Att vara ung kvinna då, och utbilda sig, börja jobba och skaffa barn, var något alldeles speciellt. Tycker jag, som är född samma år som Ebba Witt-Brattström – 1953.

Kvinnorörelsen i Sverige, med grupp 8 som spjutspets och samordnande kraft, kämpade för en rad saker, som idag uppfattas som självklara:

Fri abort. Daghem åt alla. Jämställdhet mellan kvinnor och män i hemmet och på arbetsmarknaden. Delat föräldraskap och delad föräldraledighet. Synliggörande och ökad kunskap om kvinnokultur och kvinnohistoria. Allas rätt att definiera sin egen sexualitet. Kamp mot kvinnoförnedrande porr.

Ebba Witt-Brattströms beskrivning av sina egna insatser i detta arbete är genuint entusiastisk. Hon gläds över sitt unga jag och allt hon gjorde: stencildragande, möten, kurser, kunskapssamlande, skrivande och redaktionsarbete. Och allt i ett intensivt och utvecklande samarbete med andra kvinnor, som ofta var några år äldre.

I boken låter hon några av dem komma till tals. Tillsammans med journalisten Inga-Lisa Sangregorio funderar hon över varför deras grupp föll sönder: Hur var det egentligen med systerskapet? Visst fanns där en hierarki. Och det utåtriktade arbetet och alla aktioner fick väl alltid gå före omsorgen om de andra systrarna i gruppen. Gemenskapen byggde på arbetsglädje och ömsesidig beundran av varandras duktighet. Den som orkade mest stod högst i kurs …

Men så är det väl i alla rörelser. Självrannsakan är mild.

Inte mig emot. För bokens syfte är ju att påminna oss om sjuttiotalets goda jämställdhetsarv. Som motvikt mot det löjets skimmer som vår ungdoms decennium får när man raljerar över dess orealistiska idealism, revolutionära svada, vilda samlevnadsexperiment, marxistiska velourpappor och tårögda rödstrumpemammor.

Och undan för undan fick vi alla skörda frukterna av den enade kvinnoaktivismen: Dagis, fri abort, delad föräldraledighet, jämställdhet mellan könen som statsideologi.

Och kvinnoforskning vid universiteten – initierad av sjuttiotalets kvinnoaktivister, vars kunskaper om kvinnohistoria och kvinnokultur nu räknades som akademiska meriter. Men kampen för sex timmars arbetsdag kom av sig. Och villkoren för städerskor och dagisbarn har nu försämrats …

Ebba Witt-Brattström beklagar att den idealistiska inställningen hos kvinnoforskningens pionjärer – som ville att deras arbete skulle främja folkupplysning och samhällsförändring, och inte i första hand den egna karriären – inte har spridit sig till en ny generation av forskare.

Och hon drömmer om att komma till tals med dagens unga kvinnoaktivister – ”bitterfittor, silikonfeminister, arga gussar, queerpersoner och anarkistaktivister” – som lever i en njuggare, hårdare och mer individualistisk era. Hon skulle vilja tala om för dem att man måste gå samman med sina systrar, och kämpa tillsammans, för att uppnå något. Så som vi gjorde på sjuttiotalet.