När Per Hagman slog igenom med Cigarett 1991 blev det ramaskri i litteraturvärlden. Kunde en författare skriva om fotomodeller och champagne och samtidigt betrakta sig själv som författare? Samtidigt hyllades Bret Easton Ellis American Psycho som kom ut samma år. Snacka om dubbelmoral! Per Hagmans karaktärer var minst lika dekadenta och känslomässigt avstängda. Men de gick aldrig så långt som att mörda någon vilket gav boken lägre kultstatus.

Nu i efterhand minns jag även min egen dubbelmoral. Jag tyckte om Per Hagmans böcker, men jag skulle aldrig i livet ha vågat erkänna det. Som ung vänster skulle man absolut inte läsa böcker som verkade förespråka en nyliberal anything-goes attityd. Men jag är säker på att mina vänner satt och smygläste Hagman de också. För någonstans under detta glamourösa överklasskimmer, där det värsta som kunde hända var att bli tillfälligt pank eller väldigt bakfull, kunde man ana en sorg, en desperat längtan efter "äkthet" och "medmänsklighet", ja rentav ett "sanningssökande" för att använda ett förlegat begrepp.

Nu har Per Hagman kommit med en ny bok efter sex års tystnad. Vänner för livet består av så många som 600 sidor. På baksidan står att det är "en berättelse om att jaga självständighet och ensamhet, om att längta efter tröst och en meningsfull tillvaro. Men framförallt är det en stor och provocerande kärleksroman". Och provocerande är den allt, det verkar inte direkt ligga i Per Hagmans natur att skriva kärleksromaner. Den enda kärlek de Hagmanska karaktärerna brukar hysa är den till sig själva, om ens det.

Romanen hade inte tagit skada av att kortas ned en aning, men jag blir snabbt indragen i det starka berättarnuet som bryts hela tiden upp av tidshopp och vändpunkter. Här finns fortfarande det Hagmanska persongalleriet, de lyxiga miljöerna, mattheten och den krassa humorn, de vuxna barnen som aldrig växer upp. Men något nytt har inträffat. Karaktärerna är medvetna om sina sår och något mer tycks stå på spel – nämligen tron på kärleken.

Hagman har också blivit skarpare i sin skildring av klassamhället som han återger i två parallellt löpande historier som sicksackar snyggt mellan högt och lågt. Men här finns inga arv-och-miljö-darwinistiska vibbar. Hagman visar att det inte spelar någon roll var du kommer ifrån. Det kan gå åt helvete i alla fall.

Huvudkaraktärerna heter Sophie och Erik. Sophie är en bortskämd men samtidigt osedd överklassflicka som växer upp i en kaviarströsslad hästkapplöpningsmiljö där båda föräldrarna är lika frånvarande. Fadern jagar unga stalltjejer och modern nya klädesmärken. Erik växer upp i en lika splittrad arbetarklassfamilj och börjar hänga med både raggare, punkare och technofreaks. Hans farbror är ingen mindre än raggarlegenden Eddie Meduza som varken gillar ”punkjävlar” eller ”såssialdemokrater”utan ”goa gubbar”, bärs och ”fetta”.

Sophie hamnar snart i en sexuell erövringsjakt som leder raka vägen in i Paris lyxprostitution. Erik är i sin tur så kraftlös i sin önskan att behaga att han går med på att ligga med folk till höger och vänster. Ett nej skulle bara såra folk i onödan tänker han. Till slut vet han inte längre vem han är och bestämmer sig för att fly till Nice. Där börjar han låtsas att han är Brezjnevs bortsprungna barnbarn. Det dröjer inte länge förrän även han hamnar i lyxprostitutionen som pågår längs Nices promenadstråk, Promenade des Anglais. Under tiden bestämmer sig Sophie för att fly det förljugna Parislivet för att plugga ekonomi i Monaco – kanske inte det bästa stället för att finna själsro. Det dröjer inte länge förrän deras vägar korsas och ett farsartat kärleksdrama sätter igång. Den stora frågan är – kommer de ge upp sin egotrippade ensamhet för kärlekens tvåsamhet, eller inte?

Bokens styrka är helt klart dialogerna. Hagman är en mästare på att mejsla fram personer via oneliners och en intelligenssprakande jargong. Han är oerhört trovärdig när det kommer till dråpliga situationer, som när en djupt deprimerad Sophie ringer upp sin homosexuelle vän ”Little Boy” som är helt extatisk över sin nya kärlek och därmed helt oemottaglig för hennes sorg. Hagman är också bra på att skildra tragiska situationer, som när Eric har sex med en man i utbyte mot pengar, börjar gråta och mannen ifråga märker det och lägger av. Men han är mindre bra på att skildra kärleksmötena. Jag har svårt för passager där sår genomborras av "pilar av ljus" eller "ordlösa sånger" klingar inuti. När allt är så självklart att "ord blir överflödiga". Det är som om Deepak Chopra möter Lady och Lufsen. Djupet känns påklistrat och den nyvunna naivismen inte särskilt trovärdig. Men jag kanske mister mig. En cyniker kan ju faktiskt bli romantiker igen.

Vad är då bokens grundhypotes? Att två människor först måste bli vänner med livet innan de kan bli vänner för livet. Det är ingen superrevolutionerande insikt direkt. Men i en tid där folk är rädda för både kärlek och allvar, är Per Hagmans roman en välbehövlig skräckhistoria.