I Pernilla Stalfelts bilderböcker regerar infallen, associationerna, de lösa tankarna och de starka känslorna. Livetboken är inget undantag. Här letar läsaren förgäves efter handling eller ett innehåll som är alltigenom begripligt. Och det är just det som är det fantastiska. Här ryms bland annat en liten meningslös tecknad serie om att gå på kafé, ett inledande citat om ”liv” ur Nordisk familjebok, känsliga betraktelser om livets känslighet och ett helt livsförlopp som framförallt fokuserar på kropp och dryckesintag snabbt skissat under rubriken ”Livet = tid”. (”Man får bröst och handväska och börjar jobba. 25 år. Man dricker kaffe latte.”)

Det myllrar över sidorna. Här finns djur och människor och en massa förslag på vad livet kan fyllas med (”beta på en äng”, ”suga på en napp”) och funderingar kring vad livet egentligen är och vad som lever. En sten? En bil? Mitt i allt finns också lite politik. Isbjörnar på krympande isflak räddas av männi­skor som skänker pengar. Två lucior pussas med varandra. Och en som heter Lotta vill i stället heta Kevin.

Mest känd bland Stalfelts tematiskt sammanhållna böcker är nog fortfarande 1997 års Bajsboken. Förmodligen för att det är svårt att hitta ett mer intresseväckande tema för Stalfelts målgrupp. Men Stalfelt har också gjort böcker på teman som död, våld och hår. Ofta blir det väldigt kroppsligt på ett barnsligt konkret sätt. Detaljfokuserat, men utan något särskilt intresse för att förmedla något annat än en vilja till egna reflektioner och tankar.

I slutet av boken blickar Stalfelt utåt. Mot rymden. Kanske finns det liv där? Och kanske blir det temat för nästa bok?