Henry är fjorton år och bor i en mindre stad i södra England. Det är efterkrigstid och efter att Henrys pappa dödats i början av kriget har hans mor gift om sig och fått en dotter med nye mannen Bill. Henry är huvudperson i Michelle Magorians bok Tystnad, tagning. I familjens hus bor också Henrys farmor och relationen mellan henne och Henrys mamma och styvpappa är minst sagt spänd. Henry är hennes gullegris och tillsammans ägnar de mycket tid åt att prata om hans pappa, ondgöra sig över hans lillasyster och styvfar och prata illa om alla människor som på olika vis brutit mot samhällets normer. Men efter mötet med en ny lärare på skolan och en dam han träffar på kvartersbiografen börjar Henry förändras och ifrågasätta sina gamla värderingar. De två pojkar som han tidigare föraktat allra mest eftersom den ene är oäkting och den andre son till en desertör blir efterhand hans bästa vänner och de börjar umgås och stötta varandra.

Michelle Magorians böcker liknar på många vis Charles Dickens. De utspelar sig ofta bland Englands fattiga och utsatta, de är långa, med slingrande intriger, och deras personteckningar är mestadels svartvita. I Tystnad, tagning förstår läsaren så gott som omedelbart om karaktärerna är onda eller goda och var och en får mycket rättvist precis vad den förtjänar. Man kan tryggt lita på att allt kommer att lösa sig till det bästa för alla huvudpersonens vänner och den enda som genomgår någon personlig förändring att tala om är Henry själv.

Det är känslosamt och banalt när Magorian berättar men trots att man ofta långt i förväg kan räkna ut vad som ska hända – exempelvis är det inte alltför svårt att klura ut vem den mystiske man är som följer efter Henry – är handlingen i Tystnad, tagning så gott som oavbrutet spännande. De 646 sidorna svischar förbi i ett litet nafs. Magorian vet, precis som Dickens, vilka strängar man ska spela på för att fånga en publik.