Perry, berättaren i Per Johanssons debutroman, med den helt oemotståndliga titeln Göteborg i päls, jobbade i disken på en krog, efter att ha hoppat av universitetet för att han behövde någonstans att fly.

Minnesbilderna från hans tidigare liv som filtrerades genom krogkökets ångande slammer, fick hallucinatorisk skärpa av flykten från intellekt till kropp, från behärskning av världen genom språket till en fullständig uppmärksamhet på sinnesförnimmelserna.

Dåets lägenheter, sex, vänskaper, påtändningar, drömmar och mardrömmar ställdes mot nuets kvällströtthet, pass på gymmet och en gradvis framväxande besatthet av råttor.

Precis där, i inbillningarnas twilight zone, tar även Johanssons nya roman Cancersurfaren sitt nojiga avstamp.

Men den här gången har Rävlanda och hemtjänsten ersatt Göteborg och krogen som fond för berättarjagets längtan efter och skräck för beröring.

Detta kliv ut i dansbandsspenaten får konsekvenser på alla plan.

Berättaren, vår vägvisare till de bajsiga blöjornas och förnedringens underjord, är rakt av författaren till Göteborg i päls och cancern har tagit råttans plats som hypokondrins allätande förgörare.

Flyktingen från fiktionen som korsar sin framgångs spår och åker på hembesök hos ett par gamla nassebröder, jobbar ihop med den attraktiva Elin som har en tatuering av sin döde far på armen. Hennes mor Angela har kommit till Europa med en grupp amerikansk-judiska turister för att återse Berlin. Det är genom Elin berättelsen trampar igenom den dokumentära gungflyn och kommer ut på andra sidan.

Mer ska inte sägas än att de scener som utspelas på Görings Karinhall och i Wannsee, där berättarjaget deltar i konferensen som utmynnade i Den slutgiltiga lösningen, är lika konstnärligt omutliga och stilsäkert genomförda som skrämmande i all deras isande normalitet.

Det här är ruggigt bra.