Debutanten Helena Österlund arbetar genomgående med upprepningar och förskjutningar i sin diktsamling Ordet och färgerna. Diktjaget försöker hitta en fast position, en fullständig vetskap om världen genom att tala om vad det ser eller upplever. Det kan låta så här: ”Jag står på marken/ Jag står alldeles still/ Jag vet inte vad jag ska göra/ Men jag står alldeles still/ Jag vill inte se att det är en varg/ Men jag ser att det är en varg/ Vargen visar sina tänder/ Jag visar inte mina tänder/ Vargen visar sina tänder/ Det är mycket tänder/ Det är långa tänder”.

Österlunds poesi är mycket ytlig. Det kan låta nedsättande, men ska snarare förstås som en beskrivning än ett värdeomdöme. Denna ytlighet gör att dikten rör sig mellan ett närmast bibliskt språk och ett dumt, minnesstört tillstånd. Känslan av dumhet hindrar dock inte att dikterna är logiskt uppbyggda. I den logiska uppbyggnaden kan Österlunds diktning påminna om Palle Sigsgaard eller Inger Christensens systemdiktning. Dumheten eller ytligheten skapar däremot kopplingar till franska samtida konceptualister såsom Christophe Tarkos eller Charles Pennequin.

Bitvis är det påfrestande att läsa Österlunds diktsamling eftersom den är så stillastående, men det är en långsamhet som är genrespecifik på samma vis som i minimalistisk musik eller performancekonst i Marina Abramovics anda. Det stillastående temperamentet gör också att händelserna tydliggörs och blir mycket dramatiska i kraft av sin kontrastverkan. Det är precis när man slutar läsa på fullt allvar och bara börjar scanna av raderna som något händer i textvärlden och man kastas tillbaka in i noggrannheten. Där i plötsligheten, förskjutningarna, timingen uppstår utan tvekan en stark och egensinnig kraft i Österlunds dikt.