Tänk om jag gifter mig med prästen. Efter lite läsning i Birgitta Stenbergs senaste släktbiografi, är det den där gamla bok- och filmtiteln som rinner upp i huvudet. Historien om fattiga folkskolefröken Eva Örn och passionerade prästen Ingvar Hagson (kom ut 1940) skrevs av Ester Lindin, och blev strax därpå en bioframgång med Viveca Lindfors och Georg Rydeberg.

Historien om fattiga folkskolefröken Alma och pilska prästparet Karl Emil och Saga är bara början på nya Stenbergromanen Eldar och is, som dock knappast lär förvandlas till någon filmsuccé. Den här berättelsen är helt enkelt inte tillräckligt skandalös. Författaren spekulerar rätt friskt i sex, men tilltaget att låta mormor Alma hamna i säng med både prästen och hans hustru kommer nog inte att väcka någon upprörd debatt. I synnerhet inte som allt detta hände för drygt hundra år sedan. Generationen senare gifter sig den handelsskoleutbildade dottern Ingeborg med den äldre apotekare, som fått sitt ungdomsporträtt tecknat i inledningskapitlet men därefter bara gått och bidat sin tid någonstans bortom boksidorna. Han blir hur som helst en hygglig styvfar åt lilla Birgitta, som växer upp till spännande författare men med denna Eldar och is nog inte åstadkommit sitt allra främsta verk.

Att det är något jäktat över romanen beror säkert på att Stenberg utlovat den som sin sista. Hädanefter har hon tydligen tänkt ägna sig åt annat slags skapande och skrivande. Som avsked till prosapubliken serveras nu en serie familjeåterblickar, varvid allt efter lite omtuggning – en del bekant(a) från tidigare liv och litteratur dyker upp – leder fram till vad som mest påminner om en olöst deckargåta. ”Jag borde förstås ordna ett DNA-prov. Ta reda på vems anlag jag ärvt”, skriver Stenberg. Men väljer naturligtvis istället att låta pennan tala, och komplicera alltihop. Och det som berättas är i huvuddrag en historia om ursprungsgrubbel och oäkta föräldrar.

Mormor Alma blir gravid med kyrkoherden, och vigd med drängen på hemgården i Östergötland. Dottern visar sig så småningom pigg på pengar och män. Hon sköter bokföringen åt sin apotekarmake, får ett barn med en annan men tillskriver faderskapet någon tredje. Och det begåvade barnet Birgitta hinner såväl gå ur fina flickskolan som sticka ut i Europa, bokdebutera och flitigt biblioteksturnera, innan hon får reda på hur det egentligen förhåller sig med hennes föräldrar.

Fast då finns där så småningom minst två konkurrerande sanningar. Först blir Birgitta uppsökt av journalisten Irma Brandt, som hävdar att hennes far haft ett förhållande med Birgittas mor. En bit in i livet presenterar sig ett syskon. Författaren verkar vänja sig vid tanken på sin upptäckta släkting. Men i epilogen kontaktas hon av en åldrig dam med sensationella uppgifter. I själva verket är det ogifta moster Gerda som fött Birgitta, berättar kvinnan, och fadern hade förstås redan fru och dotter. Nu pratar Birgitta med en ny, nära hundraåriga halvsyster. Och i ett slag har hon fått både mor och far utbytta.

I sista stund gör alltså romanen en skarp sväng, och den racerkunniga berättaren kör till sin förtret med bilen ner i diket. Efter mötet med den som så tvärsäkert säger sig vara släkt väller en stämning av saknad och ensamhet fram. Läsaren känner sig kanske matt av alla brådstörtade nedslag och uppdykanden. Eller möjligen bara lite vilsegången bland de oväntade släkt- och sexrelationerna.

Men egentligen är det inte tu tal om vem som stakat ut vägen. Eldar och is är Birgitta Stenbergs bok från första sidan till den sista, trots det familjebiografiska innehållet och den ödesmättade sluttonen. Här är många frimodiga fantasier som ska förmedlas, fast vad som verkligen är falskt och sant kan väl inte ens författaren riktigt veta. Konsekvensen av mänskligt handlande är i alla fall ofta smussel och skam, men med Stenbergs rutin förvandlas aldrig historien till pamflett mot exempelvis svekfulla eller självupptagna präster.

Den lite präktiga redovisarstilen eller reprisavsnitten från tidigare böcker kan man ha invändningar emot. Det bestående intrycket av romanen är ändå blandningen av beslutsamhet och lättnad. Projektet har trots allt rotts i land. Alldeles i slutet försäkrar förresten författaren att hon tänker norpa hårstrån från den förmodade brorsonens borste. Och då blir man ju faktiskt nedrigt nyfiken, på hur den där planerade DNA-analysen skulle falla ut.