Tänk dig att din far (porrfilmsproducenten som du skämts över i hela ditt liv) drabbas av stroke och ett mordbrandsförsök. Tänk dig också att din tolvåriga dotter ligger på lasarettet i Kalmar och är dödligt sjuk.

Hur sannolikt är det då att du låter barnet ligga ensamt i sin sjuksäng, med Nirvanaaffischer och hjärtesorg, och kanske dö, medan du själv ger dig ut på jakt efter sanningen om din far och hans forna porrimperium?

Jag skulle också kunna formulera det så här: Tänk dig att din gode granne vill veta mer om sin slagrörda far, porrfilmsproducenten. Tänk dig också att du drar dig till minnes att din gamla kompis en gång berättade att hans son läser porrtidningar.

Hur sannolikt är det då att du genast ringer kompisen och ber honom rota fram dessa porrtidningar, eftersom du fått den geniala idén att du genom att studera bilderna i dessa ska kunna identifiera någon person som skulle kunna hjälpa grannen vidare?

Vi är förstås alla olika och det finns försvarsmekanismer som kan få människor i krislägen att till synes agera mycket irrationellt, men för att göra litteratur av något sådant krävs mer än vad Johan Theorin förmår i sin tredje Ölandsdeckare, Blodläge. Efter de intensivt gripande romanerna Skumtimmen och Nattfåk, som båda på ett fascinerande sätt fritt rörde sig mellan realistiskt relationsdrama, skräckroman och deckare, är det inte mycket som griper eller ens med bästa vilja går att tro på i denna löst hopfogade historia.

Jag har också svårt att förstå varför Theorin nu väljer att punktera de övernaturliga inslag som i de två tidigare romanerna varit så kusligt välavvägda. Älvorna som dansar på Alvaret blir aldrig mer än lyckoamuletter i ett olyckligt kvinnoliv och trollet som smyger omkring i människornas utkant blir bara ett tragiskt uttryck för en gammal familjetragedi.

I efterordet klargör Theorin att han under skrivandet av Blodläge påverkats av ett par reportageböcker om svensk sexindustri och modern dubbelmoral. Det räddar inte romanen, men det förklarar till någon del varför författaren den här gången inte bara haft alldeles för bråttom utan också hängt på ett tema som aldrig integreras.