Lämna mig inte är en kärleksroman, men inte på något okomplicerat, banalt, självklart sätt, utan den norske författaren Stig Sæterbakken skriver om kärleken som en total omvandling av livet, normaliseringsprocess och varseblivningsförskjutning. Historien berättas baklänges. Genom den omvända kronologin skapar Sæterbakken ett starkt mollackord som går igenom hela boken: När boken inleds har förhållandet mellan den tjugoettårige huvudpersonen Aksel och Amelie havererat och Aksel är hatisk mot världen. Därefter följer passager om svartsjuka, förälskelse och tiden på högstadiet innan den första stora kärleken kommer med full kraft. Under högstadiet är Aksel ett mobbningsoffer. I hemlighet har han en sexuell relation med skolans mest utstötta elev Zombie. Tillsammans lyssnar de på hårdrock, runkar i kapp och suger av varandra. Hemma hos Zombie kan Aksel formulera sina drömmar om livet, en tillvaro där han är den självklara ledargestalten. På så vis blir Zombies källare en solkig utopisk frizon.

Genom att lämna Zombie och högstadiets skambelagda homosexuella handlingar och ingå i ett heterosexuellt parförhållande blir Aksel en del av de ”levandes samhälle”. När förhållandet faller sönder kastas Aksel ut ur normaliteten och förbindelsen till omvärlden försvinner. Världen är inte längre kärleks- ­eller meningsfull. Skenet var bara en parentes och inte verklighet: ”Samhället är ont. Alla människor är onda.”

Lämna mig inte skulle utan tvekan kunna betecknas som patetisk, men det ska inte tolkas som något nedsättande omdöme, utan snarare som ett försök att kategorisera den intensifierade närvaro som Sæterbakken skriver fram på ett vackert sätt.