Jag vet inte om man borde bekänna en sådan sak i en recension, men Suzanne Brøggers erotiska böcker från 1970-talet bidrog starkt till mitt sexuella uppvaknande under tonåren. Min absoluta favorit var Crème Fraîche (1978) – en historia om en ung västerländsk kvinna som ger sig ut på en mängd sexuella och intellektuella äventyr i Indien. Även Fräls oss ifrån kärleken (1974) och Ja (1984) blev huvudkuddar. För att inte tala om de följande romanerna där den äventyrliga protagonisten sakta men säkert ger vika för den monogama kärleken och gifter sig! – något som fick hela den feministiska kåren att rasa mot Brøgger och kalla henne för ”svikare”.

När vårens recensionsböcker skulle fördelas och jag såg att Suzanne Brøgger fanns med, skrev jag: ”Jag är en stor Brøgger-fantast! Hennes Crème Fraîche förändrade mitt liv!” och så är det också. Böckernas starka kvinnliga subjekt, deras ekvilibristiska balansgång mellan kärlekstörst och kärleksskepticism, försiktighet och sexuell eskapism, har länge varit ett litterärt och ideologiskt rättesnöre, som fört mig till slutsatsen att varje njutning har sin tid och alla tider har sina njutningar.

Hur är det då att läsa hennes senaste roman efter alla dessa år av okritisk dyrkan? Den nya Tusen och en natt-inspirerade romanen heter Slöjan och handlar om en ung flicka vid namn Aziaydé som lever i shejken Jafars harem. Hon blir snart hans favoritslavinna och han tvingar henne att skaffa sig alla möjliga erfarenheter, både innanför och utanför haremet – under förevändningen att hon återberättar allt för honom. Över hennes huvud svänger hela tiden hans svärd, berett att hugga henne i det ögonblick hon upphör att behaga honom. Det sexuella och narrativa begäret vävs således samman i ett sadomasochistiskt drama där båda protagonisterna försöker frigöra sig från sina invanda roller. Shejken inser så småningom att hans makt förtvinar och att Aziaydé sluter sig inom sig, risken finns att hon bara ”spelar”. Här blottas kvinnligheten som en form av maskerad, en uppsättning mer eller mindre välspelade roller. Shejken försöker närma sig henne genom att släppa henne fri. Ska han lyckas komma henne nära? Tränga bakom den verkliga slöjan? Vad kommer att hända när ridån går ner? När drömmens dagar är förbi och de hänvisas till livets scen? Kommer de att ty sig till varandra ånyo eller uppsöka nya skådespel? Och framför allt – kommer hon att lyckas blidka honom med sin berättelse? Som recensent ska man ju inte avslöja slutet, men jag kan säga så mycket som att det kommer som en klar överraskning.

Hur ser de mänskliga relationerna ut? Kvinnorna är ständigt underkastade, vilket känns föga upphetsande. Så här kan det lyda: ”Ni är vuxen, jag är ett barn, Ni är man, jag en mö. Ni vet allt, jag intet”. Och så rullar det på, vilket leder till en viss frustration efter ett tag. Man väntar hela tiden på en vändpunkt, ett språk som skall skingra alla poetiska dimridåer. Men språket förblir ålderdomligt boken igenom: lystna bondflickor betäcks i ”det gyllene bronsögat därbak”, unga mör lägger sina ”harmsna huvuden” mot ”mystiska mästares” axlar och när frasen ”Och hur skulle en kvinna kunna motstå Hans Helighets härlighet” känner jag att jag är beredd att slänga boken i väggen. Men sen sansar jag mig och kommer på att det är säkert precis den här irritationen Brøgger är efter. Vad gäller handlingen upprepas de matematiska cirkusnumren, sida efter sida för att brytas upp av en återkommande vers: ”Jag säger det som solen, gult. Är solen såret i himlens lungor? Låt mig inte ligga lik, jag vill sjunga när jag skall dö”. Här och där kommer en nykter reflektion som när Aziaydé undrar varför hon ständigt måste ligga med flickor när ”Hans helighet” aldrig skulle drömma om att ligga med en man. Halshuggningen kommenterar hon med att männen mördar av ren och skär oro för att bli bedragna.

Allvaret blandas som i alla starka berättelser med en hel dos humor. När Aziaydé kommer till en fest med män i hennes ålder, upptäcker hon att killarnas ”hemliga organ” är så ”mikro” att de precis passar till hennes näsborrar. Även ordsammansättningar som ”sekreterarerens sekret” och ”en odalisk som fick pisk” är roliga, liksom fraser som ”sädlig undervisning” eller hon ville skära av ”Shejkens subkultur och hänga påk såväl som kulor på en totemstång”. Det märks att Brøgger har haft roligt när hon skrivit boken. Personligen tycker jag att romanen hade vunnit i styrka om den hade brutit upp det tidlösa haremsrummet och dess förstärkning av kulturella och sexuella vanföreställningar

Jag letar efter en djupare samtidskritik. Jag finner den i en passage som talar just om den ömsesidiga avförtrollning av könen som pågår i Norden och väderlekens inverkan på kärleksleken. Denna passage är mästerlig, om än lite fördomsbekräftande: ”Den ena dagen låg alla flickorna i solen utan strumpor. Nästa dag snöade det. Vädret i nordliga nejder inbjöd inte till könens lek, det var vädret självt som lekte kurragömma med människor”.

Egentligen borde man inte recensera sina forna idoler. Det är som upplagt för besvikelse. Brøgger lyckas definitivt väcka liv i gamla sagor, men hon är bäst när hon skapar nya.