Finns det någon i den svenska offentligheten som kan mäta sig med Göran Greider när det gäller produktionstakt? Debattören, författaren, kolumnisten och chefredaktören Greider levererar åsikter och tankar live eller i skrift med en frenesi som skulle få de flesta andra att kippa efter andan och beställa in en karta valium. Anledningen är enkel. Arbetarsonen från sörmländska Vingåker är utrustad med en bred och djup bildning av en lite ovanlig art i kombination med en förmåga att tänka och formulera sig analytiskt runt de mest skilda fenomen i realtid. Greider är garanten för att åtminstone något klokt sägs under några minuter i någon av tv:s morgonsoffor. Han bärs också av ett genuint patos och är konstant irriterad över sakernas tillstånd vilket borgar för att åsikter levereras med ett visst temperament.

Samtidigt är den höga Greiderfrekvensen i det offentliga rummet också ett av hans problem. Stundtals går det inte att öppna en enda gratistidning, morgontidning eller lyssna på någon kommenterande nyhetssändning utan att Greiders allt mer tvärsäkra stämma förklarar tillvaron. Risken för en överdos är överhängande för dem med alltför vidlyftiga medievanor. Greiderfrekvensen är också ett problem för den socialdemokrati som har allt svårare att skaka fram drivna idépolitiska debattörer. Problem därför att det finns alldeles för få som på allvar kan ta en offentlig diskussion om framtida ideologisk färdriktning – varför riktigt motstånd från vänster sällan erbjudes. Problem av mer generell art för att den stora idépolitiska diskussionen flyttar ut från de traditionella partierna vilket i sin tur leder till att dagspolitiken dräneras på ideologisk laddning.

Göran Greider är djupt kritisk till stora delar av den socialdemokrati som han fortfarande har starka känslomässiga band till. Socialdemokratin har gått till höger och trängs i mitten tillsammans med snart sagt alla andra partier på jakt efter den svårflörtade medelklassen i landets storstäder. En vandring som, enligt Greider, gjort att partiet tappat den kompassriktning som varit klar och tydlig tidigare.

I boken med den lite omständliga titeln Det måste finnas en väg ut ur det här samhället – en parafras på förstameningen i Dylans All Along the Watchtower – är det en i grunden djupt pessimistisk Greider som blickar ut över ett landskap som gradvis förändrats till det sämre. Här finns mycket lite av dagsaktuell pragmatism, rottrådarna löper snarare i rak linje mot socialismens hjärta och dess urkunder. Greider citerar Marx och Engels, han förtjusas över Rosa Luxemburgs klarsynthet, men han dras också med i den aktivism som präglar en nutida debattör som Andreas Malm.

Greiders tes är enkel. Tiden 1979-2009 är förlorad. En enda lång parentes, ”ett tillfälligt uppehåll i den politiska utvecklingen”. Under dessa 30 år öppnades dörrarna på vid gavel för marknadsliberalismen, accelererade miljöförstöringen, förlorade vänsterrörelsen sitt tolkningsföreträde. Idag, när världen håller på att samla sig efter en våldsam finanskrasch och när klimat- och miljöfrågan väntar på seriös global (be)handling, ser Greider möjligheten att glänta på systemkritiska fönster. För när den stenhårda marknadsliberalismen visat att den behöver statlig kontroll för att inte försätta hela världen bankrutt, måste, menar Greider, den samlade vänsterrörelsen räta på ryggen, diskutera hur vänsteralternativet ser ut och våga artikulera en mer avancerad form av systemkritik. Något som knappast görs idag. Inget etablerat parti vågar om man får tro honom. Skulle de trots allt göra det kommer de att ”avhånas av dominerande media”.

Men Greider har skådat ljuset i det systemkritiska fönstret och gör vad han kan för att slå upp det på vid gavel.

Diskussionen handlar i huvudsak om varför en mer rättvis fördelning av resurserna och en livshållning som inte leder till en snabb klimatödeläggelse är att föredra. Näring åt sin argumentation hämtas bland annat hos sociologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett som med sin bok Jämlikhetsanden häromåret effektivt visade att de samhällen där inkomstskillnaderna är minst också är de mest välmående och välfungerande snudd på oavsett vilka parametrar som användes. De senaste årtiondenas utveckling som lett till kraftig ekonomisk segregation är direkt kontraproduktivt.

Receptet då? Hur ser det ut bakom Greiders fönster? Ja, för att vara en så klok och välartikulerad debattör är det förvånansvärt lite kraft som lagts på att försöka staka ut en ny riktning. Två av huvudspåren är progressiva skatter och nolltillväxt, då först skulle framtiden kunna te sig ljusare. Då skulle staten via skattevägen komma åt den ekonomiska ojämlikheten och med en nolltillväxt skulle slit-och-släng-samhället bromsas. När Greider minns sin barndoms cykelreparatörer forsar tårarna fram över sidorna.

Det är lite synd. Nu ägnas nästan en hel bok åt problemformulering och nostalgi när den väsentliga diskussionen borde handla om hur framtidsvägarna ska identifieras och hur en politisk majoritet ska förmås röra sig i den riktningen. Det kommer att bli ganska tomt i leden bakom Göran Greider när han vecklar ut sin banderoll som kräver omedelbar nolltillväxt.