En kamera fångade TV4-reportern Anders Pihlblad och statssekreteraren Ulrica Schenström med vinglas och en puss. Det såg inte bra ut. I sin bok Drevet går skriver Pihlblad mycket om hur han mådde efteråt medan vi faktiskt aldrig får veta hur han och Fredrik Reinfeldts medarbetare kunde försätta sig i den potentiellt komprometterande situationen.

En rad personer som fått sina privatliv belägrade intervjuas här om sina upplevelser. Sett med deras ögon är det en ganska tragisk verksamhet som tillåts passera som journalistik. Den kan påminna om kollektiv berusning; att stå där i natten med mikrofon eller kamera utanför någons farmors sommarstuga är naturligtvis patetiskt och än värre blir det om man dessutom ser sig som demokratins riddare.

Pihlblads ambition att få fram en nyktrare bevakning med större inlevelse i den grans­kades situation är lovvärd. Men hans text driver runt lite väl planlöst mellan stort och smått samtidigt som den emellanåt störs av branschklyschor och okorrigerat språk. Här finns dessutom ett definitionsproblem: när drevbegreppet görs så rymligt att det får beteckna nästan all personcentrerad journalistik med udd blir det ointressant i en mediekritisk diskussion.

Drevens drivmedel är den moraliserande upprördheten å en föreställd publiks vägnar. Ofta handlar det om självklar maktgranskning, ibland om tanklös rubrikjakt. Mediala domar får tyngd genom upprepning; Sigvard Marjasin friades i rätten, men blir ihågkommen som en man som fifflade med kvitton.

Redaktionerna kommer lindrigt undan i Pihlblads bok. Hur ser mekanismerna ut som kan driva journalistik till randen av självförakt? Varför ifrågasätts så sällan den osjälvständiga likformighet som gör att annorlunda frågor inte blir ställda? Om journalistiken brutaliseras hittar den också hem till mobben på nätet.