”Öarna som bar mig länge/låg till slut av vatten sjuka”. Så inleder Folke Dahlberg, något av en nedåtsugets, drunkningsfantasiernas och vattenhägringarnas tankfulle Homeros och en av de orättvist undanskymda rösterna i svensk nittonhundratalslitteratur, dikten Onda platser. Dikten är framför allt en besvärjelse av en duggregnstyst form av sorg och leda som Dahlberg sen länge var välbekant med och försökt förstå sig på och hålla på ett visst avstånd i många av sina texter. Onda platser liknar en sammanfattning av en hel –och lätt ohjälplig – livsproblematik och står symboliskt nog (får man väl säga) som inledningsdikt i det som blev Dahlbergs sista diktsamling, Havet slutet (1966), utkommen dagen efter att Dahlberg drunknat i ”sin” sjö, Vättern, av allt att döma genom en olyckshändelse.

Men Onda platser är också ett exempel på Dahlbergs förmåga att visuellt konkretisera en högst personlig stämningsvärld och på så vis öppna den mot andra(s) stämningsvärldar. Denna förmåga är i hög grad märkbar också i Dahlbergs prosaböcker om Vätternområdet, av vilka den första, Vättern (1949) är en klassiker. Till saken hör att Dahlberg dessutom var bildkonstnär och först väckte uppmärksamhet som sådan. Hans teckningars sönderblåsta segelfartyg och egendomligt övergivna strandlandskap har samma drömlika suggestionsdjup som de bästa dikterna, samma uppmärksamma ensamhet.

Det välkomna och generösa dikturval som Folke Dahlbergsällskapet nu ger ut, Öarna som bar mig länge, hade för min del gärna fått vara illustrerat, som ett dikturval från 1963 var. Men som den för urvalet ansvarige Jonas Modig påpekar i sitt inlevelsefulla och resonerande förord är det dikterna som står i fokus här. Och Dahlbergs poesi klarar sig förstås alldeles utmärkt på egen hand och har ju först som sist sin egen påtagliga – och ibland mycket lekfulla – bildmässighet. ”Långsamt vänder vi fartygens stormansikten/bort från förgäveshamnarna, ordkarantänerna/och räddar det skeppsbrutna havet till vila/på fördäck där våta matroser/vårdar en utmattad våg med flygfiskhjärta.”