Richard Yates | Easter Parade
Bok
Richard Yates | Easter Parade
Översättning: Kerstin Gustafsson
Norstedts
Relaterat
Artikelserie
- Recenserade böcker vecka 17
- Margareta Rönnberg | Från Barnjournalen via Lilla aktuellt – till Häxan Surtants rapport? 2010-04-29
- Ian Buruma | Att tämja gudarna 2010-04-26
- Farahad Zama | Mr Alis äktenskapsbyrå 2010-04-26
- Sara Hallström | Torg, korg, eko 2010-04-26
- Wierup & de la Regueras | Kokain 2010-04-26
- Claes Britton | Min mamma är död 2010-04-27
- Inger Enkvist | Latinamerikanska ikoner 2010-04-27
- Maria Hamberg | Drömfabriken 2010-04-28
- Folke Dahlberg | Öarna som bar mig länge 2010-04-29
- Anders Pihlblad | Drevet går 2010-04-29
- Göran Greider | Det måste finnas en väg ut ur det här samhället 2010-04-30
Richard Yates roman om två systrar får Mikaela Blomqvist att tänka på Jane Austen.
När Richard Yates i Easter parade från 1976, som nu (med undantag för titeln) översatts till svenska, låter ett syskonpar illustrera olika livshållningar skriver han in sig i en lång tradition av sedelärande romaner. Gång på gång kommer jag, till min egen förvåning, att tänka på Jane Austens romaner och då naturligtvis framförallt på Förnuft och känsla. Men Easter parade utspelar sig nu inte i ett brittiskt 1800-tal där ett gott parti är lösningen på alla problem utan i USA från 40- till 70-talet där ett giftermål snarare är början på dem.
Uppfostrade av en mor som inspirerad av Ett dockhem brutit upp från äktenskapet växer de två systrarna Grimes upp till att bli varandras diametrala motsatser. Den äldre systern Sarah mottar ett frieri från den stilige grannpojken, föder tre barn i rask takt och lever sedan koncentrerad på att vara mor och hemmafru i en gudsförgäten håla. Den yngre Emily får ett stipendium till college, anstränger sig där för att bli ”intellektuell” och lever sedan som modern, ensamstående stadskvinna i New York. Det enda som utöver släktskapet förenar de tu är föraktet mot modern och, liksom alla andra i romanen, deras oroväckande stora alkoholintag.
Den oundvikliga följdfrågan blir väl nu vem av de två systrarna som blir lyckligast eller snarare, eftersom det är en Yatesroman, olyckligast, den fria men utlämnade Emily eller den trygga matronan Sarah? Tja, det låter sig faktiskt inte entydigt svaras på. För det något schabloniserade upplägget till trots är romanen fri från klichéer och förenklingar. Yates berättar svartsynt och osentimentalt. Med det inte sagt att han, som genren kräver, undlåter att smyga in en diskret sensmoral mot slutet. Ja, det är inte mig emot, tvärtom kommer jag på mig själv med att sörja att inte fler uppbyggliga romaner skrivs om vår samtid. Den kunde utan tvekan behöva lite uppfostran.



















