Maria Hamberg jobbade 30 år inom industrin, på bil- och korvfabrik bland annat, före författardebuten. Först kom två novellsamlingar, sedan en roman. Nu kommer Drömfabriken, en roman om människor på en bilfabrik.

Thabo, Svenne, Gunilla, Anna-Greta och Gunnar jobbar alla i verkstan. Deras vägar till fabriken har sett olika ut, men de delar känslan av att livet som de borde leva är någon annanstans, kanske på ett annat jobb, kanske i Australien ... Medan kropparna rör sig monotont och Carola sjunger på radion lever de sina längtande liv i hemlighet.

Hambergs prosa är kärv och konkret. Saklig. Hon har en bit verklighet att förmedla och hon gör det med skärpa. Det är ”plåt mot betong, vinande truckar, knattrande mutterdragare, stål mot järn” samtidigt som solidariteten med personerna som skildras hela tiden finns som ett ljus i texten, lyfter den. Hamberg berättar om vardagsförtryck och om de sönderslitande, oskrivna lagar som råder långt ned i hierarkier­na, men ligger ganska lågt med psykologin; människor och relationer skildras enkelt utan större överraskningar. De flesta åker på exakt de smällar som jag förväntar mig.

Det hade kunnat bli väl förutsägbart, men det finns en innerlighet i texten som räddar fabrikens människor från att bli stereotypa underdogs. Bitvis är det en snyftare, i ordets goda bemärkelse. Hamberg gestaltar den djupt mänskliga konflikten mellan längtan och oförmåga så vackert och träffsäkert att jag blir blank i ögonen.

Som här: Den ensamma Gunnar rensar svamp och fantiserar om ett dambesök. Vilken meny skulle passa bäst om han skulle bjuda? Svampsoppa och fylld oxfilé? Omelett och fisk? När han öppnar dörren till frysen är boxarna fulla av förra årets svamp. Ingen dam har haft vägarna förbi. ”Dyster hade han bytt svamp mot svamp.”